Den otippade sportlovsskadan

Krönikor
PUBLICERAD:
Tim Sterner ådrog sig en lite oväntad sportlovsskada.
Foto: James Brosher

Sportlovet är till ända, men det var längesedan det berörde mig. Frågan är om det någonsin haft någon betydelse för mig, mer än att man fick vara ledig från skolan. Jag har alltid avskytt de vintriga aktiviteter som man oftast förknippar med ett sportlov.

Något som jag dock personligen alltid kommer förknippa med sportlovsveckan är benbrott. Vid den här tiden på året går det en ilning genom högerfoten, ett eko av något som hände för 22 år sedan.

Om du tror att jag nu kommer berätta om en krigsskada likt en ärrad veteran så tror du korrekt. Krigsmetaforen känns ganska lämplig eftersom skadan uppstod under ett snöbollskrig.

Jag önskar att jag hade haft en vettig anledning till att återvända till skolan på kryckor. Det finns mängder av coola och logiska sportlovsskador. Kanske ett vågat snowboardtrick som gått fel, eller ett fall i slalombacken. Det är fullt legitima skäl. Själv var jag tvungen att komma med den bisarra anledningen att jag fastnat i dragkroken på en bil. Ja, du läste rätt. Och för att svara på frågan min skolsköterska ställde; nej, bilen körde inte i väg. Vilket oflyt jag skulle ha haft om jag lyckats fastna i dragkroken på en bil som dessutom sedan kör i väg med mig släpande efter. Det hade förvisso gjort berättelsen ännu mer intressant, om jag hade klarat mig alltså.

Men du undrar säkert hur jag kunde fastna med foten i dragkroken på en bil. Det undrar jag också. Det är en rejäl bedrift måste jag säga.

Det här var i sjätte klass, om jag minns korrekt. Jag och några polare hade som sagt snöbollskrig och jag kom på den briljanta idén att positionera mig på taket av en skrotfärdig Saab. När jag stod däruppe kom en snöboll farande mot mig varpå jag försökte göra en graciös parering som Neo gör på taket i The Matrix. Men jag är inte Neo.

Jag föll baklänges och gled ned bakom bilen där högerfoten sedan klämdes fast mellan dragkroken och bilens bakända för att sedan vridas till. En av mina vänner fick hjälpa mig loss. Hans far var före detta fotbollsspelare och vid tillfället tränare så när han kom för att hämta min vän gjorde han en bedömning utifrån sin vana av benbrott. Han tyckte att jag skulle avvakta till dagen efter och se hur det utvecklade sig.

Det utvecklade sig på så vis att jag vaknade dagen efter med en blå och svullen fot som inte gick att stödja på alls. Jag hoppade på ett ben in på vårdcentralen där de ganska snabbt kunde konstatera att jag hade brutit foten, och till viss del även benet eftersom sprickan gick upp en bit i smalbenet. Så jag hoppade vidare in på Centralsjukhuset och blev gipsad upp till knät. Den där vita klumpen skulle jag dras med i nio veckor.

När jag kom till skolan tog alla utom mina vänner för givet att jag hade skadat mig i skidbacken. Jag antar att jag hade kunnat spela med, men det behövdes inte. Sanningen var så otrolig att ingen utöver vittnena trodde mig ändå.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.