Rubbad balans som inte alla ser

Krönikor
PUBLICERAD:
Den tappra tidskriften Värmländsk kultur, alltid lika proffsigt formgiven av Tin Wigelius, hittar ständigt nya teman. För sex år sedan – inför årets andra nummer 2014 – fick jag av huvudredaktören Olle Österling förtroendet att vara den som höll i trådarna för det redaktionella innehållet.

Medievärmland var temat för nr 2/2014. Det präglades framför allt av dagstidningarnas historia, men också radiohistoria – lokalradions föregångare regionalradion – blev det plats för med hjälp av den välskrivande Sven L-O Johansson. Televisionen fick för en gångs skull stå tillbaka. Så även de sociala medierna.

I mina egna texter lyfte jag fram Karlstads-Tidningens anrika historia – med fokus på de två chefredaktörerna Mauritz Hellberg och Manne Ståhl. Men jag ville också peka på den framgångsrikaste lokalredaktör som Värmlands Folkblad någonsin haft: signaturen Håson, alias Håkan Håkansson i Munkfors. Den flitige Håson lyckades under sina 33 år som lokalredaktör höja VF-upplagan inom sitt område till 70 procent, en oslagbart hög hushållstäckning för denna tidning.

I spåren av medieutvecklingen med stadigt sjunkande tidningsupplagor under 2000-talet, har lokalredaktionernas antal i Värmland – liksom i övriga Sverige – minskat kraftigt. Däremot har de jämförelsevis många dagstidningarna i detta län stått rycken och kunnat leva vidare i NWT-koncernens hägn i Säffle, Arvika, Sunne, Filipstad, Kristinehamn och i Karlstad.

Allt färre lokalredaktioner hos länstidningarna har ofrånkomligen betytt en utglesad rapportering från de orter/kommuner där det inte längre finns några lokala journalister. I någon mindre mån har detta kompenserats av centralredaktionerna i Karlstad. Kommunerna, som inte längre har lokalredaktioner, har hamnat i en slags medieskugga.

Ibland blir det särskilt tydligt att dessa lokala, rapporterande röster saknas. Ett belysande, aktuellt exempel är frågan om antalet vaccinationsställen för den breda allmänheten i Värmland under pågående pandemi. Här är invånarna i sex av Värmlands 16 kommuner negativt särbehandlade av Region Värmlands ansvariga. Dessa värmlänningar (cirka 50 000) får inte vaccinera sig i hemkommunen utan måste ta sig till någon grannkommun. Av dessa sex kommuner (Grums-Kil-Forshaga-Munkfors-Storfors-Hammarö) har ingen någon lokalredaktion kvar, än mindre har de egna tidningar som för deras talan. Detta samtidigt som centralredaktionernas journalister i Karlstad tycks ha allt lättare att okritiskt ta till sig budskapen från olika maktcentra i residensstaden – istället för att kritiskt ifrågasätta dem.

Sådana kritiska ögon fanns hos Håson och hans bortglömda motsvarigheter runt om i Värmland; de köpte inte ”Karlstadsperspektivet” utan vidare. Alla uppfattar nog inte denna rubbade mediebalans mellan Karlstad och övriga Värmland. Men det är skillnad på Karlstadsbor och Karlstadsbor – mellan dem som alltid har bott i residensstaden och oss som har flyttat in hit.

Vi som hör till den sistnämnda sorten vägrar glömma bort var vi kommer ifrån. Och vi ser vad som händer.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.