I kulturens skärseld

Krönikor
PUBLICERAD:
Tim Sterner är inte imponerad av utbudet i den första delfinalen av årets Melodifestival. På bilden ses Jessica Andersson.
Foto: Foto: Jonas Ekströmer/TT

Har du 93 i All Stars och 20 i Hall of Fame? Så låter det numera i soffan på kvällarna när jag och frun utbyter samlarkort i Melodifestivalens app. Med jämna mellanrum kommenterar vi meningslösheten i det hela. Det är alltså på den nivån man hamnar som småbarnsförälder på 30 plus när nöjesindustrin till stor del är under lockdown.

En nivå så låg att Dante Alighieri inte ens förmådde sig inkludera den i sin gestaltning av inferno. Vi har hamnat under lägstanivån i den kulturella skärselden. Vi skvalpar runt i någon slags magmatisk sörja allra längst ned. Vi är såsen som stötts bort av harakirikorven och landat på asfalten.

Men, vem fan bryr sig? När jag studerade kulturvetenskap på universitetet hade vi många diskussioner om högt och lågt, finkultur versus fulkultur. Ibland upplevde jag nästan att det fanns ett förakt hos många gentemot ”linjär-tv” och kommersiella kulturyttringar. Det betraktades som skräp. Ofta skulle det smala hyllas och det breda förkastas. Bara för sakens skull. Själv satt jag där och kunde finna lika mycket nöje i en film av Roy Andersson som i ett avsnitt av Baywatch.

Jag minns när Robban i Stiftelsen mejlade mig efter en konsert och tackade för att jag hade varit så respektfull i min recension. Han förklarade att han vanligtvis inte läser recensioner, av förklarliga skäl. Många kritiker har av någon anledning bestämt sig för att hata allt han gör och klarar inte av att ge en nyanserad bild.

Jag har ingen respekt för recensenter som är elaka och jagar klick genom att göra sig lustiga på andras bekostnad. Jag har inte heller särskilt mycket förståelse för människor som har så snävt perspektiv på kultur. Att det endera är fint eller fult. Allt har sin charm.

Jag kan konstatera att min syn på kultur inte är svartvit och kategoriserar enligt principen svart eller vitt. Min syn är inte ens grå. För mig är kulturen en abstrakt färgmassa där allt har ett värde.

Jag är dock beredd att göra ett undantag för Mello-premiären, för den var verkligen helt värdelös. Det var en fullkomligt själsdödande upplevelse. Det finns väl i och för sig ett visst värde i det också. Det är inte ofta man har förmånen att se något som är genomuselt. Energin, bidragen, interaktionen med såväl artisterna som den digitala publiken. Allt var verkligen bedrövligt. Formatet fungerade inte över huvud taget.

Man kan inte riktigt beskylla pandemin för den låga kvaliteten och bristen på atmosfär, för det finns många produktioner som lyckats utmärkt trots omständigheterna. Men man får se på det med positiva glasögon. Det kan inte bli annat än bättre.

Vad gäller vårt så kallade intresse med samlarkorten lär det väl inte heller kunna bli värre. Vi har redan sjunkit så lågt vi kan. Det är som en regression tillbaka till barndomens hockeykort och pogs. Bortsett från att det fanns ett värde i det. Nåväl. Är det någon som har 71 i All Stars?

Så här jobbar Karlstads-Tidningen med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.