Minns du?

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Med det sagt tycker jag ändå att vi ska minnas, och börja längta efter kaffe på stan, träning på gymmet, middag med vänner, resan till Krakow, bröllopsfesten, att sitta på kontoret och att få ta folk i hand, skriver Erika Bergkvist.
Foto: ANDERS WIKLUND / TT

Minns du hur det var att ta någon i hand? Minns du hur det var att sitta på kafé med en god vän? Minns du fysiska möten med människor? Minns du middagarna med fler än dem du bor med? Minns du hur det var att gå på konsert? Minns du förväntan inför att sätta sig på ett plan och resa bort?

Jag minns hur det var att inte instinktivt backa undan från någon som kommer för nära. Jag minns skratten i fikarummet på jobbet. Jag minns de energifyllda träningspassen på gymmet där vi trängdes 20 personer på en yta som knappt räcker för sex personer nu. Jag minns de spontana utekvällarna. Jag minns hur obekymrad jag var för virus. Jag minns när jag inte tänkte efter innan jag gick ut genom dörren för att åka och handla. Behöver jag verkligen handla idag?

Framförallt minns jag hur det var att inte vara rädd för att vistas bland folk. Sitter ofta hemma i min tvåa och tänker på hur bra vi hade det innan Corona blev en del av vardagen och ordet på allas läppar. Det är svårt att inte skriva om det, att inte tänka på det, att inte låta det genomsyra vardagen och livet. För det finns överallt, hela tiden och rädslan för att bli riktigt sjuk är ibland paralyserande.

Min kropp och min hjärna längtar efter att få andas ut och slappna av lite. Att äntligen få ett litet andrum. Och jag håller i och håller ut och håller isär och håller på med precis ALLT man säger att jag ska göra. Ändå kommer ingen notis på telefonen som berättar att faran är över. Jag som varit så duktig i snart ett år. Borde jag inte få andas en stund?

Svaret är så klart nej. Det spelar ingen roll hur trött jag är på viruset, hur mycket jag vill gå på restaurang, hur mycket jag vill resa till Krakow, hur mycket jag vill gå på danspass och hur mycket jag vill sitta på kontoret och jobba. Jag måste ta mitt ansvar. Då, nu och sen.

Inget är viktigare än att ha hälsan, det hoppas jag vi alla har lärt oss nu. Att kollektivet och solidariteten är viktigast när krisen kommer. Går vi inte samman då faller allt. Tänker vi inte på andra kan det få förödande konsekvenser.

Med det sagt tycker jag ändå att vi ska minnas, och börja längta efter kaffe på stan, träning på gymmet, middag med vänner, resan till Krakow, bröllopsfesten, att sitta på kontoret och att få ta folk i hand.

Så här jobbar Karlstads-Tidningen med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.