Från vinterhat till vinterbad

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:

Nästan så länge jag kan minnas har jag tyckt illa om vintern, men som barn tyckte jag mycket om att åka skridskor – den enda vintersport som jag fortfarande kan förstå tjusningen i. Det bästa var när isen bar på ett snöfritt Bäcketjärn, där den lokala idrottsföreningen på vintrarna i min tidiga barndom lät hänga upp belysning från den ena sidan till den andra i den södra änden av sjön. Där spelade man bandy och ställde till med pjäxdans, som jag var liten för att delta i, men vi ungar kasade rosenkindade omkring på våra julklappsskrillor utanför ”dansbanan” och hade förstås väldigt kul.

När jag blev större var det långa, härliga turer tillsammans med bästisen som gällde – från sjöns södra del upp till den norra – och vi blev väl bekanta med isens olika ljud; ibland kunde den liksom sjunga, ibland knakade den till, och då och då kunde den smälla som ett pistolskott. Vi visste att det hade med höjd- och tryckförändringar att göra och var inte rädda för dessa fenomen, vilket vi däremot var för de effekter i form av sprickor som dessa förändringar förde med sig; ja det gällde verkligen att ha ögonen med sig, för det var inte roligt att fastna med skridskon i en sådan spricka. Is är en hård materia. Det gör ont att falla handlöst på is. Och jag minns fortfarande ett gigantiskt, smärtande blåmärke på vänster höft och lår. Det tog månader innan det var borta.

Krönikören har fått upp ögonen för vintern, tack vare vinterbadandet.
Foto: Lisa Olaison

Men i sena tonåren någonstans slutade jag åka skridskor. Från sjutton till sjuttioett blev vintern en plåga för mig – även om det tog ett antal år att komma ut och bejaka mitt glödgande hat – något som faktiskt underlättade själva vinteröverlevnaden. Det blev en vinterhatarklubb med styrelse och årsmöten och vårmöten på olika platser runtom i landet och flitig korrespondens mellan medlemmarna. Periodvis rönte vår klubb stor och välförtjänt uppmärksamhet i press, radio och TV, och vårt tioårsjubileum firade vi med en fest för hundra personer. Det var en rolig tid när klubben var som mest aktiv, plågan lindrades och vintrarna blev nästan uthärdliga. Men min motvilja och avsky mot vintern fanns kvar.

Tills nu. Jag kan inte påstå att jag älskar vintern, att jag ens tycker om den, men jag kan motvilligt tolerera den. Vad är det då som har hänt med mig? Förklaringen är mycket enkel; den stavas V-I-N-T-E-R-B-A-D! Jag har blivit en övertygad vinterbadare och räds varken vattentemperaturer nära nollstrecket eller att beträda snötäckt mark och isig badstege på väg till den sagolika upplevelse som ett vinterbad är. Att långsamt sänka ner kroppen i det kalla vattnet, koncentrera sig på sin andning och njuta av den totala stillheten i sitt inre är något som egentligen inte kan beskrivas; det måste upplevas!

Från vinterhat till vinterbad alltså – visst är det som en saga!

Så här jobbar Karlstads-Tidningen med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.