Gudrun Leijon är pensionerad lärare som vuxit upp i Strängnäs, Söderhamn och Karlstad. Nu skildrar hon en svunnen tid i en självbiografi fylld av vänskap, humor, allvar och starka kvinnor.
– Jag vill att den här tiden ska få leva igen, somrarna i Karlstad var underbara, en sådan frihet det var.
Boken, som blandar fakta och fiktion, heter Noras bok. En dubbeltydig titel som även anspelar på huvudpersonens barndom. Bokträdet på den stora gräsplätten i Söderhamn.
– Jag är road av dubbeltydigheter och det där trädet stod där jag växte upp. Vi lekte mycket där när jag var liten, säger Gudrun.
Huvudpersonen Nora är alltså i allra högsta grad Gudrun själv.
– Jag använder genomgående Nora för att inte själv komma för nära. Boken är skriven i tredjeperson, men jag ville använda familjens riktiga namn så vårt efternamn är det korrekta, berättar Gudrun som tidigare hette Förberger.
Utspelas i Värmland
Boken handlar om Noras uppväxt, från födelse till att hon blir 16 år och flyttar till Karlstad, en kronologisk historia med inslag av äldre texter, brev och uppsatser. Det är en humoristisk skildring av vänskapen mellan två flickor.
– Det är ofta en liten humoristisk överraskning på slutet, sett ur ett barnperspektiv där små händelser blir väldigt stora.
Det finns också en mer allvarsam ton i boken som skildrar tragiken kring släktingarnas öden.
Flickan som Nora växer upp tillsammans med heter Kajsa.
– Hon var min bästis och jag har dedicerat boken till henne. Vi har fortfarande kontakt. Vi var så tighta att vi nog av många uppfattades som samma person.
Men boken handlar också mycket om Noras förfäder som växte upp på Herrhagen och Haga i Karlstad. Texterna som löper från 1890-tal till 60-tal belyser Karlstad, Väse, Kil och Kristinehamn. Boken rymmer också mycket bildmaterial från den här tiden.
Ungefär en tredjedel av boken utspelar sig i Värmland, då Nora spenderade somrarna i Karlstad hos sin mormor, när mamman var ute och reste.
– Det var en underbar frihet i Haga. Man fick göra vad man ville, min mormor hade nog inte så bra koll på mig. Jag sprang runt vid dåvarande Östra station och Klarälven, det var en lycklig barndom. Vi lekte bland järnvägsvagnarna kring viadukten intill Haga och Herrhagen. Det var ett fritt liv, men jag skulle nog aldrig låtit mina barnbarn fått leva rövare på det viset, skrattar hon.
Hur fick du idén till boken?
– Vi var tre väninnor som startade en skrivarklubb. En gång i månaden satt vi och skrev och berättade. Sen föddes idén om att göra en bok, då en av väninnorna startat ett förlag. Så vi skrev och redigerade. Vi började i mars och blev klara i slutet av oktober.
De senaste månaderna har alltså Gudrun suttit uppkrupen i soffhörnan med sin dator i knät och en kopp te nära till hands.
– Jag är väldigt spontan. Jag planerar inte, jag är mer impulsstyrd än systematisk. Jag skriver och så växer människorna fram på något vis, jag kan inte veta var berättelsen börjar eller slutar.
Släktforskning
Gudrun har släktforskat en del och fått efterforska hur livet i början av 1900-talet såg ut. Pratat med äldre släktingar om hur miljöerna var och vilka kläder folk hade och så vidare.
– Det är alltid väldigt spännande att skriva om sin egen uppväxt. Jag ville skildra en svunnen tid och ge den nytt liv igen. Jag har fått höra att många äldre känner igen sig i miljöerna från den här tidsepoken. "Åh, så där var min mormor", eller "så här gjorde vi när vi handlade". Jag märker även att många yngre är intresserade av hur det har varit. En tid som i dag känns väldigt avlägsen.