Hoppa till huvudinnehållet

Karlstadsminnet: Skyltsöndagens magi

Publicerad:
Reporter Ida Myrin
Ida Myrin
ida.myrin@vf.se
Skyltsöndag i Karlstad
Skyltsöndag i Karlstad Foto: Peter Bäcker

Nu hade det blivit vinter igen. Slutet av november. Nästa söndag var det dags. Pelle hade väntat hela hösten. Väntat på det bästa han visste. Då var den stora julskyltningen i Karlstad.

Då gick familjerna man ur huset och vandrade gata upp och gata ner och stannade vid varje skyltfönster i kvarteren runt Stora torget. De största klungorna samlades vid leksaksaffärens stora panoramafönster. Där kunde det ibland vara svårt att se något för trängseln. Alla affärerna lade ner mycket arbete på sin julskyltning och man försökte varje år att överträffa varandra. Den som hade skyltat bäst brukade föräras med en liten artikel i Nya Wermlands-Tidningen.

Pelles största fascination var Åhlens fönster. De hade tre jättestora rutor som han alltid ville stanna länge, länge vid. Han brukade titta och titta och titta. Ja, det brukade vara många saker att titta på. Där var sådant som mamma använde i hushållet. Där var kläder och skor. Halsdukar och mössor, det mesta i rött och glitter. Men ett av fönstren var vigt för barnen. Där fanns alltid samma uppbyggda vinterlandskap med leksaker till barnen. Både smått och stort och lampor och ljus som lyste på ett förtrollande sätt. Och där fanns alltid en speciell sak som Pelle tyckte mycket om. Som var hans egen lilla hemliga favorit.

***

Nu var det dags. Äntligen skyltsöndag. Kylan hade slagit till och det hade kommit en hel del snö. På med vinterbyxor och pjäxor. Vandring till busshållsplatsen vid Gunnarskär. Nu kom bussen. Den skramlade extra mycket för snökedjorna var på i dag. Halkan gjorde att den annars kunde kana i diket på den smala landsvägen. Den gamle busschauffören Hollsten rattade vant genom Hammarös snödrivor.

Nu var man framme vid busstationen och familjen klev av bussen och vandrade mot Stora torget. Pjäxorna knarrade i den hårda snön och det föll några flingor. Det hade börjat bli mörkt. Pelle tittade sig omkring och njöt av det magiska ljuset från de dekorerade gatorna. Julgirlanger med stora stjärnor och glitter hängde uppe i luften. Han gick tyst och höll mamma i handen. Han blev svettig om handen inne den tjocka tumvanten

De gick förbi CGC, herrekiperingen där Zarah Leander hade arbetat när hon var ung. Och Bergströms sportaffär som hade skyltat med kälkar och skidor. De gick förbi manufakturaffären som hade en mängd röda blusar och klänningar med glitter på i skylten.

– Nu snart!

Ja, nu såg han Åhlens borta vid nästa gathörn.

***

Så var de framme. Pelle släppte mammas hand och sprang fram till det efterlängtade fönstret. Där var överdådigt. Det numera kända vinterlandskapet var fyllt med leksaker av alla dess slag. Tåg, bilar och dockor. Små flygplan i olika färger hängde i luften, högt uppe. Där fanns en stor elektrisk tågbana. Roliga spel av olika slag. Docksängar, dockvagnar, byggmodeller, ritblock, kritor, vattenfärger och massor av andra saker.

Pelle stod länge som förtrollad och tittade på allt. Syskonen som var äldre än Pelle stod exalterade och pekade och resonerade med varandra om vad de såg.

– Titta på den! Åh, titta på den!

De var uppspelta och fascinerade. Mamma tittade också på alla leksakerna. Hon stod nog och planerade för julen. Då smög sig Pelles blick ned till det nedre högra hörnet av fönstret.

– Jo, han satt där i år också!

Den lilla tomten. Stor som ett litet barn. Pelle gick närmare. Tryckte näsan mot fönstret så det blev imma på rutan när han andades. Han tittade och tittade på tomten.

– Jodå, tomten rörde på munnen och blinkade lite.

Pelle blinkade tillbaka. Han började inom sig att tala med tomten, och tomten svarade. De talade nu till varandra på ett alldeles speciellt språk, som ingen annan hade förstått om de hade kunnat höra. Pelle var så lycklig att de hade träffats nu igen efter ett helt år.

– Pelle, Pelle, står du och drömmer nu igen, sa mamma och tog honom i handen. Nu måste vi gå om vi skall hinna med bussen hem.

***

Många år senare, när Pelle hade blivit vuxen, hade utbildat sig, flyttat till Stockholm och fått arbete som chef på en revisionsbyrå skulle hela släkten samlas och fira julen hos föräldrarna på Hammarö. Alla skulle komma. Alla syskonen med barn och barnbarn. Denna jul hade man lyckats samla alla.

Med sin lätta packning klev han av tåget vid Karlstad central. Han hade gott om tid innan han behövde vara vid busscentralen för att ta bussen till Hammarö och bestämde sig för att gå en sväng genom den julpyntade staden. Här var sig likt. Kanske ändå mera julpyntat än förr. Han kom fram till Åhlens. Hans blick drogs till ruta tre. Där var fortfarande skyltat med leksaker som det alltid varit. Med lite saknad såg han att vinterlandskapet inte längre fanns kvar. Men vem satt i nedre högra hörnet, om inte den lilla tomten. Jo då, där satt han.

Pelle fick böja sig ner för att se honom tydligt. Då höjde tomten sitt ansikte mot honom och blinkade.

– Såg jag rätt, tänkte Pelle och tittade sig omkring.

– Nej, det var ingen som såg honom.

Han hukade sig djupt ned och tittade på tomten. Det blev imma på fönstret och tomten började tala med honom på deras gamla språk och Pelle svarade. Plötsligt och på ett underligt sätt öppnade sig det immiga fönstret och tomten klev ut och tog Pelle i handen. Tillsammans vandrade de sedan genom staden mot bussen till Hammarö.

Viola Janson

Artikeltaggar

HammaröKarlstadLokalhistoriaMeraMitt Karlstadsminne

Så här jobbar KT med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.