Ett ljus i decembermörkret

Krönikor
PUBLICERAD:

Vid den här tiden förra året skrev jag en krönika om tomheten efter Musikhjälpen. I år är den förlagd lite senare så den är inte över riktigt än. Det känns upplyftande. Musikhjälpen är ett ljus i decembermörkret, som lyser lite starkare i år. Det känns som att den behövs mer än någonsin. Vi är svältfödda på hopp.

Årets tema är att ingen ska lämnas utan vård, vilket känns väldigt passande med tanke på pandemin. Men man får inte heller glömma alla andra sjukdomar och hälsoproblem som härjar i coronavirusets skugga. Det är många som behöver hjälp.

Så här i juletider kommer jag förmodligen alltid ägna en tanke åt vården med tanke på att vi firade förra julen på neonatalen vid Centralsjukhuset. Det känns skrämmande att tänka på vad som hade hänt om det hämmade flödet i navelsträngen inte hade upptäckts och vi inte hade fått så professionell vård.

Av den anledningen har Kit i årets Musikhjälpen en bössa som heter Prematurbössan. Alla förtjänar att få lika bra vård som han fick. Det har en självklar förankring i årets tema.

Om det är något som blivit tydligt under året så är det hur otroligt viktig vården är. Respekten för alla former av vårdgivare har verkligen förstärkts. Det är så många som säkert gått in i väggen för längesen som tvingas fortsätta. Som dagligen sätter sitt eget välmående och sina egna problem åt sidan för att hjälpa andra. Det är så stort.

Efter ett så här krävande år kan jag tänka mig att inte många ord är till någon tröst. Men det känns ändå viktigt att rikta ett stort tack till alla er inom vården för er insats. Ni är ovärderliga.

Det här har varit ett av de mest utmanande åren i svensk historia. Många branscher har blivit pressade till bristningsgränsen, många företag har haft ytan vid halsen. Vissa har gått under.

Det har blivit tydligt hur bräckligt samhället och ekonomin är. Inte för att en global pandemi är en liten kraft. Det är klart att det är ett fenomen som har stor effekt. Men det är ändå lite chockerande hur oförberedda vi är på den här typen av kriser. Allt föll isär som ett korthus på bara några månader. Förhoppningsvis kommer det bidra till bättre arbetssätt och rutiner för framtida utmaningar av det här slaget. Även om det givetvis aldrig går att förbereda sig helt för ytterligare en pandemi. Det skulle vara en lika unik situation då. Det går aldrig att förutse exakt hur det ska utvecklas. Men man kan ju hoppas på att det kommer finnas en mer stabil grund när det händer igen. För det kommer hända igen. Det har hänt många gånger tidigare i historien. Det senaste var väl svininfluensan 2009-2010, men det är inte riktigt jämförbart. Jag minns dock tydligt när jag var på Arvikafestivalen 2009 och hade lite panik över trängseln. Det känns nästan lite löjligt nu.

Nåväl. Jag finner tröst i tanken att 2021 knappast kan bli sämre än 2020.