Deon Meyer är en välkänd deckarförfattare från Sydafrika. Jag har läst de flesta av hans böcker med förtjusning och tycker att Villebråd hör till de allra bästa.
Han är oerhört påläst och kunnig vad gäller polisväsendet i Sydafrika, men har även satt sig in i hur brottsbekämpningen och underrättelseväsendet i Frankrike fungerar. Han känner sitt eget land men visar också stor kunskap om Paris och Bordeaux där en stor det av romanen tilldrar sig. Det som dock är viktigast i alla hans romaner är den bild av den politiska situationen i Sydafrika som han delger oss, kamouflerad i kriminallitteratur. Och jag tycker mig märka att han blivit alltmer frustrerad av situationen i landet. Korruptionen genomsyrar administrationen på alla nivåer. Även de högsta organen inom polisväsendet har blivit kapade, köpta, som han skriver, av indier. Det förvånar mig att han är så orädd i sin kritik.
Temat i Villebråd är ett planerat attentat mot landets president (Jacob Zuma?) Presidentens namn anges inte i berättelsen.
Intrigen är skickligt komponerad och historien tilldrar sig på två plan som så ofta i deckargenren. Vi får i alternerande kapitel följa polisduon Bennie Grissel och Vaughn Cupido i jakten efter en mördare på lyxjärnvägen Rovos Rail, mellan Kapstaden och Pretoria, och f.d. yrkesmördaren Daniel Darrets försök att skapa sig ett nytt liv i Bordeaux. Mot slutet av historien blir kapitlen kortare och kortare för att slutgiltigt sammanflätas till en enda tråd. Mycket effektfullt och olidligt spännande!
Jag tyckte mycket om Åsa Linderborgs bok Mig äger ingen som kom 2007, ändå har jag varit skeptisk till henne, om jag ska var uppriktig. Hennes senaste bok, Året med 13 månader, en dagbok, har fått mig att tänka om. Här visats en annan bild av Aftonbladets före detta kulturchef. Visserligen är boken redigerad, som hon skriver i efterordet, men det som är kvar efter alla strykningar och eventuella tillrättalägganden visar en ny bild av henne, mycket mångsidigare är den jag tidigare hade.
Boken omfattar tiden mellan september 2017 och oktober 2018. ”först kom bråket om Bokmässan och yttrandefriheten. Sedan kom metoo. Ett självmord. Svenska Akademiens sammanbrott. En valrörelse och högerpopulismens slutgiltiga genombrott. Mediekrisen”. Så sammanfattar Åsa Linderborg själv boken för sin son Maxim, och tillägger ”och allt inträffade samtidigt som jag skulle hantera mitt eget liv.” Hennes samliv med P kraschar. (Själv undrar jag hur P hanterar denna öppenhjärtiga redogörelse. Han kanske helst hade sluppit figurera).
Det är en utmärkt sammanfattning. Fram träder bilden av en intensiv, engagerad människa som ifrågasätter många tidigare ståndpunkter, som rannsakar sig och sin omgivning, som öppnar sig för nya vänskaper med människor som inte nödvändigtvis delar hennes uppfattningar. En kvinna som har många manliga vänner och få kvinnliga kompisar.
I sociala sammanhang tränger sig fortfarande klassresenärens osäkerhet fram. Har hon rätt att leva sitt överklassliv samtidigt som hon propagerar för ett socialistiskt alternativ? Det plågar henne men hindrar henne inte från att ständigt förnya sin helsvarta garderob eller köpa sin svindyra Armanikappa.