Välfärden ska effektiviseras och både lärare och vårdpersonal behöver ta ansvar för att det genomförs. Men vem tar ansvar för dem när de inte längre orkar? Karlstadsbördige Marcus Larsson och kollegan Åsa Plesner försöker belysa sambandet mellan de ökade kraven och den psykiska ohälsan hos välfärdsarbetare.
Marcus Larsson beskriver sig själv som "Karlstadsbo i exil". Han föddes och växte upp på Stockfallet i Karlstad och utbildade sig till gymnasielärare innan han flyttade neråt i landet. I dag är han lärare på deltid och lägger den överblivna tiden och energin på sitt hjärteprojekt – tankesmedjan Balans.
Tankesmedjan drog han i gång i januari 2017 med den då nyfunna vännen Åsa Plesner och tillsammans ifrågasätter de styrningen av välfärden. Hur den kan resultera i utbrändhet och annan sorts psykisk ohälsa hos de som jobbar inom välfärden och behöver leva upp till de konstanta kraven som ställs.
– När jag och Åsa möttes hade vi någon gemensam uppfattning om att alltfler som jobbar i välfärden upplever en ökad arbetsbelastning, men vi kunde då inte sätta fingret på varför, berättar han.
Utbrändheten slog till
Han är själv en av de välfärdsarbetarna som tagit på sig så pass mycket arbete att kroppen till slut gett upp. Lärarjobbet tog upp vardagarna, familjen växte och klimatengagemanget likaså. Han tog sig an politiken, engagerade sig i lärarförbundet och hoppade på ordförandeposten till sonens fotbollslag. Det blev för svårt att säga nej.
– De flesta lärare som kraschat har haft en för hög arbetsbelastning, men för mig handlade det snarare om att jag tog på mig för många andra uppdrag.
Trots att omgivningen påtalade den höga pressen han la på sig själv fortsatte han köra på – tills det till slut inte gick längre.
– En morgon tog jag mig inte upp ur sängen. Det var på riktigt som att någon hade dragit ett strykjärn i huvudet på mig.
Han blev mer eller mindre kvar i sängen i några månader innan han sakta men säkert började ta sig tillbaka till arbetslivet.
– Att komma upp på heltid i läraryrket fungerade inte. Jag fick två återfall och till slut fick jag acceptera att orken och måendet inte räckte till.
Ökad obalans
Under återhämtningen började Marcus Larsson fundera på vad det är som gör att lärare och annan välfärdspersonal kraschar. Tack vare de tidigare politikuppdragen hade han fått en insyn i hur politiker både skär ner skolornas budgetar och hävdar att man måste satsa på välfärden.
– Det går inte ihop och det är ganska enkelt att hitta bevis på det genom att granska budgetar.
Det han och Åsa Plesner hade gemensamt, innan Balans startades, var att de hade gått in i väggen efter att ha jobbat i skolans värld. I en verksamhet där många andra också mådde dåligt. De började diskutera effektiviseringskrav och om det verkligen är rimligt att lärarna jobbar i en verksamhet de styr men inte får bestämma över.
– Obalansen mellan krav och resurser ökar i välfärden och vi måste prata om personalens förutsättningar innan det gått så pass långt att de gråter i stängda rum med sina fackrepresentanter.
Marcus Larsson menar att ingen lockas till välfärdsyrken för att göra karriär, utan för att man vill hjälpa människor. Det gör att man har svårt att man som arbetare har svårt att se till sitt eget bästa.
– Om man ser på hur det funkar i skolan så ligger fokuset alltid på eleverna. Fackförbunden gör mycket för lärarna, men centralt jobbar de också för elevernas skull.
– Man kan därför inte förvänta sig att lärarna själva ska driva sin egen rätt till en arbetsbelastning, för de kommer också alltid se till elevernas bästa.
Det tankesmedjan Balans vill är att någon annan därför ska ta ansvar för att lärarnas arbete är genomförbart utan att hälsa och mående behöver offras.
– Lärare ska inte behöva få konsekvenser för att de bryr sig om eleverna. De kommer göra allt för eleverna och därför måste politikerna se till att göra allt för lärarna.
Tankesmedjan Balans mottagare är de som jobbar inom välfärdsorganisationerna. De som dagligen sliter för andras bästa och samtidigt sätter sig själva åt sidan. I nuläget försöker Marcus Larsson och Åsa Plesner vara de människornas röst i hopp om att beslutsfattare både ska förstå problematiken och vilja göra något åt den. Vart tankesmedjan är på väg sedan och vad som händer sen är svårt att sia i.
– Vi borrar bara ner huvudet och kör. Just nu är det viktigaste för oss att få folk att förstå det här. Om samhället vill ställa höga krav på människor måste man betala för dem. Vill man inte betala för dem får man sänka kraven.