Kåseri: En mångsysslare

Krönikor
PUBLICERAD:
I vintras hyrde jag en karl för att få hjälp med snömängderna på hustaket. Dörrklockan ringde, där stod en man med skyffel och ett rep i slingor över axeln. En störthjälm ingick i utrustningen, som om han kalkylerat med att för säkerhets skull ramla ner med huvudet före ifall så skulle vara.

– Hej, jag heter Ivar. Det är jag som skottar snö.

Därmed klättrade han upp på taket och satte igång. Snart dråsade det ena spadtaget efter det andra ner i den översnöade rabatten, där tulpanlökarna bidade sin tid. Två timmar senare var jobbet klart, jag fann det nöjaktigt och bjöd in honom på en kopp påste med kex. Vartefter som kexen gick åt blev han alltmera talträngd:

– Nej, sa han på tal om snöbekämpningen, arbete har ärligt talat aldrig varit min bästa gren. I grunden är jag skapt för inomhusvistelse, så känner jag det. Jag menar utomhus har vi ju eländet med årstiderna. På vintern snöar det och är kallt så in i märgen. På våren slaskar det. Sommaren startar med pollenallergi och följer sedan upp med ett tåg av lågtryck från Atlanten. På hösten blir det halt på vägar och trottoarer.

– Så vad gör en lat och misantropisk snöskyfflare på sommaren, frågade jag.

– Bra fråga. Jag brukar säga att om somrarna gräver jag en grop åt andra utan att falla själv däri. Det handlar som du förstår om jordkällare. En kompis och jag driver ett behändigt litet företag som säljer jordkällare åt sommarstugeägare och andra som saknar kylskåp men vill hålla sina drycker och matvaror svala och fräscha. Jag gräver gropen, en och en halv meter i diameter, och stampar till ordentligt i botten. Sen kommer kompisen skramlande med sin gamla Dodge och en stor cementring på lastflaket. Vi vinschar ner cementringen i gropen, det går som en dans. Fyller på runtom med jord och klämmer dit ett trälock med handtag: Simsalabim - jordkällaren är klar att tas i bruk! Moder jord håller gratis med kylan.

– Låter som en fyndig födkrok, sa jag. Men återigen, det blir ganska säsongbetonat, liksom snöskotteriet.

Ivar kramade ihop den tömda kexförpackningen, sedan vätte han pekfingret och drog det över bordsskivan för att få med smulorna.

– Du har rätt, sa han. Mer stålar behöver drivas in för att hålla skattmasen på drägligt humör. Det är därför jag jobbar halvtid hos en dalmas som bedriver grönsakshandel på Norrstrand. Från början hette han Per Jonasson. Folk äter ju mera grönt undan för undan så att snart börjar vi alla idissla. Ändå var det uppenbart att Pers affärer gick på kryckor. Butiken låg lite avsides och hade en skylt som gnisslade olycksbådande när det blåste och det gjorde det nästan för jämnan. Salladshuvudena som Per lagt ut i skyltfönstret såg vemodiga ut. Längst in i butiken låg en tax som kallades Patienten eftersom han aldrig gick ut.

Ungefär så var läget när jag tillträdde som halvtidare med huvuduppgift att rycka upp verksamheten.

– Du måste ha ett dragplåster, sa jag till Per.

– Något som sticker ut. Så att du blir sedd och uppmärksammad. Jag föreslår att du byter efternamn till Silja. Skylten som gnäller så dant över dörren här utanför säljer inte så mycket som en rädisa. "Per Jonassons grönsaker, gnissel, gnissel". Du hör själv hur bedrövligt det låter. "Per Siljas vegetabilier" borde det stå. Utan gnissel, och i neonljus”, sa jag.

Och tro mej eller inte, snart kom kunderna traskande för att kolla, dom blev upprymda av att få köpa sopprötter och astrakaner av någon med ett så passande namn. Per Silja… En del ville ha hans signatur på omslagspappret…

En sak som tidigare bekymrat Per var hans sätt att tala. Det förhöll sig så att bokstäver och ord bytte plats i munnen på honom när han blev ivrig. Tidigare hade felsägningarna generat Per, men när han märkte hur mycket de uppskattades av kunderna vände han dem till en fördel. I fortsättningen såg han till att prestera ett antal ord- och bokstavsbyten varje dag.

Morötter blev mörotter eller romötter. Kålhuvuden sålde han som kulhåvuden. Sina två barn Torbjörn och Majbritt omnämnde Per som Majbjörn och Torbritt. Hans fru Sonja avslöjade att Per en dag hade manat på lillpojken Torbjörn med orden: ”Ät nu snällt din nalle får du leka med äggröran sen”.

Men så en dag insjuknade taxen och dog. Hans husse var otröstlig och satt som förlamad på en pall invid kassaapparaten. En kund frågade bekymrat:

– Hur står det till?

– Jag är bedödad intill dröven, mumlade Per.

– Förlåt men vad sa du?

– Jag är bedövad intill dröden.

– Jag förstår fortfarande inte…

– Bedrövad intill döden, grät Per, och nu vart det äntligen rätt.

– Jag beklagar förlusten, sa kunden respektfullt. Men säg mig, vad kostar tomaterna i dag?

– Fem kronor för de tio och små för de större, sa Per.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.