Karlstadsminnet: När jag fick åka polisbil i stan

Mera
PUBLICERAD:
Södra Kyrkogatan 5-11 på 1940-talet.
Foto: Dan Gunner
Min start i livet var på Södra Kyrkogatan 11 där jag bodde från 1948-1959 och jag var tydligen ganska påhittig har jag förstått.

Båda föräldrarna jobbade och man lekte på gården eller med någon kamrat i kvarteret. Eftersom min pappa var konditor på Hugo Nilssons konditori fanns han i närheten om det var något.

Jag var omkring 5-6 år och var ledsen för något, jag stod vid läroverksgården mitt emot Hugo Nilssons, och grät. Ett par tanter tyckte synd om mig och frågade varför men det hade jag ingen lust att svara på och de frågade säkert var jag bodde. Jag hade bara behövt gå tvärs över gatan så var jag hemma men det sa jag inte. De bestämde sig för att jag kommit bort och tog mig i handen och marscherade tvärs över torget till polisstationen som då var i Rådhuset. Där sa de att jag behövde hjälp att komma hem.

Poliserna försökte på alla vis att få mig att prata men jag var antagligen sur och svarade inte. Till slut tog de med mig i en polisbil och började köra runt i stan. Jag var överlycklig, fick åka bil och sitta i framsätet. De försökte hela tiden att få mig att berätta, mutade med godis och småpengar men icke, jag njöt i fulla drag och ville inte att detta trevliga skulle ta slut.

Efter att ha åkt runt överallt stannade de utanför Stilsons i hörnet av Östra Torggatan och Tingvallagatan och frågade en pojk om han visste vem jag var. Han svarade att han trodde jag bodde uppe i backen på Tingvallagatan. De körde dit och öppnade dörren och jag var ju hemma så jag klev ur.

Hugo Nilssons konditori.
Foto: Gösta von Schoultz

När jag kom in på gården var det full kalabalik eftersom de letat efter mig. Mamma var i fullt uppror och pratade med tanterna på konditoriet. Då kommer jag traskande med två poliser efter mig som undrade om jag kommit rätt. Själv sprang jag upp till pappa och berättade att jag fått godis och pengar av polisen, han trodde naturligtvis inte på det och jag var så besviken.

När jag sen gick i femte klass kom det en polis till skolan och pratade trafikvett med oss. Jag frågade om han kom ihåg en liten unge som kommit bort. Då visade det sig att han varit en av de poliser som åkt runt med mig och det var farbror Boije som alla ungar gärna pratade med när han patrullerade på stan.

Efteråt sa han till klassen att det var bra att jag inte varit rädd för polisen eftersom ibland sa föräldrarna att om man inte var snäll skulle polisen komma och ta barnen. Det hade tydligen inte mina föräldrar gjort.

Det var ett av mina äventyr som liten.

Agneta Lundqvist

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.