• idag
    26 nov
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    27 nov
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    28 nov
    • Vind
      1 m/s
    • Vindriktning
      N
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    29 nov
    • Vind
      1 m/s
    • Vindriktning
      NO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    30 nov
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

Pacta sunt servanda

Ledare
PUBLICERAD:
Tyvärr späs oron på av att framstående politiker inom Liberalerna fortsätter att föra krypskytte mot det egna partiet och Nyamko Sabuni, drivna av egna agendor, skriver Niklas Lehresjön.
Foto: Pontus Lundahl/TT
2020 har inneburit många prövningar. Nedstängda samhällen och stängda gränser har blivit en påminnelse om frihetens värde och det höga pris som stängda gränser och restriktioner för med sig.

Vi har sannolikt bara sett början av räkningen ännu. Frihet är något som behöver försvaras och förklaras ständigt. Fri- och rättigheter måste alltid sättas i främsta rummet på alla politiska nivåer. Viktigt, i synnerhet för samhällets svagaste och för minoritetsgrupper, men också en förutsättning för demokrati. Därför är jag liberal.

Liberaler får idag ofta frågan om vi är ”höger eller vänster”, en frågeställning som är lika provocerande som naiv. Jag kunde skrivit en egen ledare på temat höger/vänsterskalans komplexitet, men frågans syfte är oftast uppenbar. Frågeställaren reducerar val och politik till en match mellan två statsministerkandidater – ingendera Liberal.

Många blev provocerade när det 2018 visade sig att Liberalerna vägrade vara ett stödparti till konservatism. Liberalerna förvaltade istället väljarnas förtroende genom att göra det som tydligt deklarerats i valrörelsen; att stå för en liberal politik där såväl yttersta vänstern som auktoritära nationalister skulle hållas borta från direkt inflytande över den styrande makten. Helst hade förstås Liberalerna även på riksnivå sett en blå-grön allians, såsom i Region Värmland och i Karlstad, men det visade sig inte vara möjligt.

Viktiga liberala reformer är nu tack vare januariöverenskommelsen verklighet. Trots detta lyfter dessvärre inte Liberalerna i opinionen. Ett av skälen är sannolikt upplevd otydlighet och oro över att partiet inte ska stå fast vid sitt ord, manifesterat efter valet 2018. Tyvärr späs oron på av att framstående politiker inom Liberalerna fortsätter att föra krypskytte mot det egna partiet och Nyamko Sabuni, drivna av egna agendor. Ett par framträdande förtroendevalda uttalade sig senast förra veckan och menade att Liberalerna ”skulle bryta januariavtalet och åter bli ett alternativ för ”allmänborgerliga” väljare”. Borgare, ett raljant begrepp som för övrigt främst har använts av socialister för att definiera allt ”till höger om socialdemokratin” och därmed bunta ihop konservatism och liberalism. Måhända är utspelet en frustration över att partiledarbytet inte ledde till en omsvängning till förmån för den minoritet i partiet där en moderat statsminister var viktigare än grundläggande liberala värderingar? Vill de ha ett konservativt parti med viss liberal infärgning så finns redan ett sådant parti. Det behövs inte ett till.

Sverige behöver socialliberal sakpolitik. Det är vad Liberalerna bör söka mandat för även 2022. Att välja mellan auktoritetstörstande konservatism eller socialism är inget som någon liberal ska låta sig tvingas till. Det behövs åtminstone ett parti som står upp för den liberala demokratin, för det glömda Sverige, för minoriteter och för mångfald. Ett liberalt parti som sätter individens frihet i främsta rummet och som går att lita på.

Pacta sunt servanda: Avtal skall hållas!