Efter att ha varit aktiv som handbollspelare i över 20 år sadlade Karin Ullén om till amerikansk fotboll. Resultatet? Obesegrad och tre raka SM-guld.
– Jag har alltid, sedan jag var nio, varit supernervös inför matcher. Man mår dåligt några dagar. Men så fort domaren blåser i gång så är det lugnt, säger Karin Ullén.
Karin Ullén är uppvuxen på landet, på en liten gård strax utanför Deje. Hennes bror har alltid varit en förebild och det var så sporten gjorde entré i den unga Karins liv.
– Det var en mysig, trygg och väldigt fin uppväxt med närhet till farmor och farfar. Det var mycket fotboll, innebandy och handboll. Deje är inte särskilt stort så alla som var i samma ålder spelade handboll tillsammans och så spelade vi fotboll på somrarna. Vi spelade så fort vi hade raster i skolan och jag hoppade in även i pojklag när de saknade spelare. Det var liksom inte träning en dag i veckan, utan det var varje dag. Tränade man inte själv så satt man i sporthallen och tittade på andra.
Blev handboll
Karin ville först bli fotbollsproffs men trots det blev det ändå handboll. Hon började tidigt, blott fem år gammal i HK Brukspôjkera.
– Jag vet egentligen inte varför det blev handboll, det bara fastnade, det var de kompisarna spelade.
Och det går som en röd tråd igenom hela Karin idrottskarriär – gemenskapen nästan betyder mer än sporten i sig.
– I Hellton hade vi byggt upp något alldeles speciellt. Jag slet av hälsenan, men ville inte sluta med handbollen på grund av en skada. Jag ville kunna ta det beslutet helt själv, så jag spelad en halv säsong till. Men när de andra tjejerna slutade med handbollen, då var jag också färdig. Jag kände så mycket för just det laget, så jag ville inte fortsätta utan dem.
Karin spelade handboll i 21 år och spelade med Hellton från 2008 till 2018.
– Jag saknar det jättemycket. Jag saknar det vi som lag hade byggt upp. Att gå från handbollsettan till att kvala upp till elitserien på fyra år, det var så jäkla häftigt. Vi var ganska få spelare och blev liksom ett med våra ledare och vi var så extremt medvetna om när vi var som bäst och vad vi var som bäst på. Låg vi under med två bollar när det var tio minuter kvar, då visste vi att vi skulle vinna. Ledarna kunde lura i oss vad som helst. Hade de sagt att vi skulle springa genom en tegelvägg då hade vi gjort det. Vi litade blint på vad de sa.
Amerikansk fotboll
Men så slutade lagkamraterna och då slutade också kapitlet handboll i Karins elitidrottskarriär. En av spelarna som slutade i Hellton var Linda Johansson vars pojkvän Christian länge hade spelat amerikansk fotboll i Örebro och så föddes nyfikenheten för sporten.
– När hon frågade om jag ville hänga med och testa skojade jag mest bort det. Men efter att ha provat så blev jag helt tagen av hur kul det var. Det var jättesvårt i början med mycket regler. Det är en strategisk sport där mycket är så utstakat hur man ska springa och vart man ska röra sig. Vi blir som schackpjäser i ett större spel mellan tränarna. Innan jag började med amerikansk fotboll hade jag aldrig kunnat förstå varför man vill hålla på med en sport och aldrig röra bollen, som de som står på linjen gör, säger Karin med ett leende.
Vad var så kul?
– Det fysiska kamp- och matchmomentet, det liknar handbollen väldigt mycket och min spelstil från den sporten passade mig bra i amerikansk fotboll. Jag är van att fånga en boll i situationer med många spelare. Jag har alltid gillat tuff och fysisk lagidrott, sen hade jag aldrig blivit så bra om jag inte blivit så drillad av Christian och Linda.
Du är inte rädd att bli skadad igen?
– Skulle man springa runt och vara rädd för att bli skadad då tror jag också att man blir det. Det är som vilken idrott som helst, det går knän och något finger här och där, det är sådant som händer. Se till att du går in hårdast i en duell så kommer du oftast ut hel ur den, skrattar Karin.
Karin spelar på två olika positioner, receiver och running back.
– Som reciever får du bollen kastad till dig, medan du som running back får bollen överlämnad och sen ska du ta dig igenom linjen eller runt, där är det bara att sänka huvudet och springa, typ, skrattar Karin.
Amerikansk fotboll har onekligen varit en sport som passat som handen i handsken för Karin. På tre år med Carlstad Crusaders har hon tagit tre SM-guld och aldrig förlorat en match.
– Crusaders förlorade en match förra året mot Örebro och en match för två år sedan mot samma lag, men jag missade de matcherna och var aldrig med. Så jag har aldrig förlorat i Crusaderströjan.
En bra nervositet
I årets final besegrades Örebro med hela 28-0 finalen, men det hade varit nervöst innan matchen.
– Jag är alltid vrålnervös innan match. Hade jag inte varit det hade jag blivit orolig för det är ett tecken på att det betyder mycket. Man går och mår dåligt ett par dagar innan. Det är som att kroppen vet precis vad det är som är på gång. Jag har alltid varit supernervös sedan jag var nio men sen så fort de blåser i gång så är det lugnt.
Men det första SM-guldet med klubben var än mer speciellt.
– När jag ser filmen med höjdpunkter så ryser jag i hela kroppen och blir nästan tårögd.
Svenska landslaget
Karins framgångar i Crusaders har också gett henne chansen att få spela med det svenska landslaget. Framgångarna lät inte vänta på sig efter ett historiskt EM-sliver i Leeds i slutet av förra sommaren. Detta har nu gett det svenska landslaget en plats i VM i Finland, som på grund av pandemin skjutits fram till 2022.
– Det hade varit så himla häftigt att spela ett VM, men det är så långt fram och då vet jag inte om det är samma tjejer som spelar.
Nej, för faktum är att Karin har svårt att veta hur framtiden kommer att se ut med amerikansk fotboll. Hon var tydlig redan under EM när hon i media sa att det kunde bli hennes första och sista Europamästerskap.
– Jag har ju tänkt att jag ska ge mig men man ska väl aldrig stänga någon dörr. Nu är jag trött på att träna ute i det här vädret, men det blir annorlunda så fort det blir varmare igen. Jag får låta det där vara osagt, jag kommer ändå bara ändra mig en och två gånger.
Fullt upp
Karin har samtidigt fullt upp vid sidan av den amerikanska fotbollen. Hon arbetar som sortimentsansvarig på Pictura i Karlstad, samtidigt som hon studerar företagsekonomi och tränar crossfit.
– Jag coachar andra i crossfit, jobbar sen heltid och efter det tränar jag själv, dagarna går fort och det är svårt att hinna med så mycket mer, konstaterar Karin.
– Jag har inte bestämt mig för om det ska bli en säsong till med Crusaders, det bygger på om det är samma lag och om tränarstaben är intakt. Dessutom ska jag skriva uppsats till våren för att få min kandidat. Men det är en spännande tid i livet nu, antingen så avslutar jag ett stort kapitel i mitt liv och gör något annat, eller så blir det en säsong till, samtidigt som man är lite trött på att möta samma lag hela tiden, det är ju bara vi Örebro och Arlanda.
Vad finns det mer att vinna, ska du fortsätta tills du förlorar en match?
– Haha, jag borde egentligen sluta nu, bara för att kunna säga att jag aldrig förlorat en match med Crusaders, skrattar Karin.