Karlstadsminnet: Idrottsplutonen på Värmlands regemente

Mera
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Per-Inge Bengtsson.
Foto: Mikael Lindblom
För att ge svenska idrottsmän möjligheten att behålla sin fysiska status under tiden som de genomförde sin militära grundutbildning infördes 1967 idrottsplutoner på fyra regementen i landet. Värmlands regemente i Karlstad hade länge visat sig vara ett framgångsrikt idrottsregemente och en pluton hamnade där. De övriga var I 3 i Örebro, I 5 i Östersund och I 15 i Borås.

Från militär sida ville man utnyttja elitidrottarnas fysik i krigsorganisationens spaningsförband. Från idrottsförbundens sida ville man ge värnpliktiga en möjlighet att fortsätta sin elitsatstning. Med detta infördes en ny form av värnpliktsutbildning och man fick skapa former för hur den skulle bedrivas på bästa sätt för alla parter. Birger ”Fille” Eriksson och Roland Collander drog upp riktlinjerna. Under åren har ett flertal befäl tjänstgjort på plutonerna. En av de mer namnkunniga är Ulf Karlsson, själv militär femkampare på elitnivå och mångårig framgångsrik ledare inom svensk friidrott. Idrottsförbunden fick ansöka om plats på idrottsplutonen för sina idrottare och uttagningen skedde sedan i arméstaben. Dessutom fanns en lokal pott som kunde utnyttjas av de olika regementena. Utövare av bland annat skridsko, kanot och bordtennis placerades på I 2. Idrottsmännens utveckling följdes noga upp genom besök från respektive förbund. Exempel på idrottsmän som skördat stora lagrar under de första åren är bordtennisspelaren Stellan Bengtsson, skridskoåkaren Hasse Börjes och kanotisten Lasse "Snickarlasse” Andersson. Grundregeln var att 25 procent av utbildningstiden fick utnyttjas till egen fysisk träning och återstoden av tiden skulle ägnas åt deltagande i militär utbildning. Speciella regler gällde för värnpliktiga som tagits ut att representera Sverige i internationella sammanhang.

***

Efter hand utökades antal regementen med idrottsplutoner och på åttiotalet bedrevs utbildning på fyrtio olika förband. På Värmlands regemente hade vi då skridsko, kanot, simning, skytte, utförsåkning, friidrott, orientering och ishockey. 1977 blev jag chef för Livkompaniet där utbildning av blivande befäl bedrevs. Här ingick också idrottsplutonen. Tack vare ”Filles” goda förarbete hade rutinerna satt sig men varje ny pluton var en nystart med nya människor både bland värnpliktiga och befäl. För mig som kompanichef gällde det att skapa en fast organisation där alla visste vad som gällde i fråga om deltagande i övningar och tillfälle till egen träning. Ett enkelt krav var att man skulle delta i tjänsten och även vara med på längre övningar, dvs. övningar i kompani- och bataljonsförband. Detta var inte alltid så populärt men alla accepterade läget för att få vara kvar på idrottsplutonen.

***

Under fyra år, 1977-1981, hade jag idrottsplutonen under mina vingar på Livkompaniet. Varje år utbildades ett trettiotal spaningssoldater där. Flera har nått de allra högsta höjderna inom idrotten. Det är omöjligt att följa upp varje individ men några namn sticker ut. Bland skridskoåkarna var Tomas Gustafsson, som gjorde sin grundutbildning 1977-78, den lysande stjärnan. Han var oerhört målinriktad. I boken om sin karriär berättar han hur han efter hårda övningar i skogen gav sig ut på egna träningspass. Andra namn inom skridskogruppen är Hasse Magnusson, Janne Bengtsson och Lars Ludvigsson. Flera kanotister nådde stora framgångar efter avslutad militärutbildning. Per-Inge Bengtsson, Gunnar Olsson, Bengt Andersson och Kalle Sundqvist har erövrat medaljer av olika valörer i både OS- och VM-sammanhang. Färjestads ishockeyspelare togs ut ur den lokala potten. 1980-81 gjorde gotlänningen Håkan Loob sin grundutbildning på Värmlands regementes idrottspluton. I boken om sin karriär skriver han att han ville visa att det faktiskt går att kombinera toppidrott och militätjänst: ”Bjussar man på sig själv och gör sitt bästa, då ställer också befälen upp så gott de kan”. Detta bevisade han inte minst då han samma dag först genomförde soldatprovet, som var en marsch på tre mil med utrustning i marschskor, och sedan på kvällen spelade match med Färjestad. Bland övriga hockeyspelare som nått stora framgångar kan nämnas Thomas Steen, Bengt-Åke Gustafsson och Tommy Samuelsson. Man skulle kunna räkna upp många framstående idrottsmän som genomfört sin militärutbildning på Värmlands regementes idrottspluton men det får räcka med dessa välkända profiler. Samtidigt kan man kanske ifrågasätta uttagningarna ibland. Under mina år har på plutonen funnits till exempel bangolfspelare.

***

Plutonen leddes i den dagliga utbildningen av en plutonchef och en ställföreträdande plutonchef. Det var de som bedrev den direkta militära utbildningen i skjutning, spaning, fältarbeten, stridsgruppering, gående i bivack och liknande övningar. Min roll var att samordna verksamheten och anpassa den till allt annat som också skulle ske på regementet. Det handlade till exempel om att lägga upp utbildningsplaner, men också om en så trivial sak som permissioner. Idrottsmän på elitnivå är oftast väldigt målinriktade och det gällde att tillämpa rättvisa normer och att få alla att acceptera detta. Varje vecka avsatte jag en timme där vi gick igenom mina krav på soldaterna samtidigt som de fick möjlighet att lufta sina lungor. Kontakten med respektive förbund var också mycket viktig. Kanotgruppen med Lasse Andersson och friidrottsgruppen med Gusti Laurell och Anders Gärderud fungerade utmärkt. Även kontakten med Färjestad var mycket bra. Conny Evensson och Kjell Glennert förstod värdet av en bra relation med regementet.

***

Jag har en pärm där jag samlat vykort från flera av soldaterna/idrottarna då de deltagit i tävlingar och träningsläger i olika delar av världen. På dessa kan utläsas en positiv inställning till tiden på idrottsplutonen. Detta tolkar jag som att vi befäl lyckades skapa en god relation till de värnpliktiga och ge dem en god militär utbildning som spaningssoldater. Samtidigt bidrog vi till att värnpliktiga ungdomar kunde bedriva en fortsatt elitsatsning. Genom reportage i tidningar som Svensk idrott och Fib Aktuellt och TV-intervjuer har även soldaternas positiva uppfattning om tiden på idrottsplutonen framkommit. Ändå kan förmågan att fullgöra befattningen som spaningssoldat i vissa enstaka fall diskuteras. Min uppfattning är att vi befäl, som var engagerade i idrottsplutonen under åren 1977-81, lyckades väl med balansgången mellan militär utbildning och tid till egen fysisk träning för idrottssoldaterna. Den egna specialträningen skötte de själva övervakade av representanter från de olika idrottsförbunden. Genom den frihet de hade insåg de att det lönande sig att delta och göra bra ifrån sig i tjänsten. Efter berlinmurens fall 1989, när ”den eviga freden” skulle inträda, började den stora nedskärningen av krigsorganisationen. För Värmlands regementes del innebar detta att förbandet flyttades till Kristinehamn 1994 och senare lades ned helt år 2000. Det blev också slutet för idrottsplutonerna.

Per Berggrén

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.