• idag
    26 nov
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    27 nov
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    28 nov
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      N
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    29 nov
    • Vind
      1 m/s
    • Vindriktning
      NO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    30 nov
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

Tiderna är annorlunda

Krönikor
PUBLICERAD:

I början av oktober deltog jag i firandet av Munkfors kyrkas 100-årsjubileum. Tyvärr havererade tekniken när kyrkokören spelades in dagen före, så körsången-körmusiken saknades helt under jubileumsgudstjänsten.

Saknades gjorde också biskopen.

När denna kyrka stod klar 1920 var biskopen Johan Alfred Eklund den självklare invigaren. Nio år tidigare hade han för första gången under sin biskopstid (1907-1938) invigt en kyrka: Trefaldighetskyrkan i Arvika. När Munkfors kyrka återinvigdes 1988 – efter branden fyra år tidigare – var det biskop Bengt Wadensjö som svarade för återinvigningen.

Idag är tiderna annorlunda. Den så kallade kyrkoordningen tillåter att biskopen till sina kontraktsprostar delegerar olika uppgifter. Så sker med stor konsekvens i detta stift, till exempel när det gäller installationer av kyrkoherdar och visitationer. Biskop Eklund var stiftschef i Karlstads stift under 30 år. Under 29 av dessa 30 år var han alltid med och installerade nya kyrkoherdar. Han deltog också i ett oräkneligt antal visitationer.

Förr var ”vördig prosten”, som det heter i folklustspelet Värmlänningarna från 1800-talets mitt, mer eller mindre välkänd inom sitt kontrakt (= administrativa ansvarsområde). Men nuförtiden är kontrakten en ytterst intern företeelse hos Svenska kyrkan och i praktiken ingenting som vanliga kyrkomedlemmar ens noterar.

För Munkfors del hör den nästan totalt okände kontraktsprosten (Olav Traulsen) hemma i Kil. Han var biskopens ersättare under jubileumsgudstjänsten.

Mycket tydligare identifierad är ännu så länge stiftets biskop: den flitige tidningskrönikören Sören Dalevi från Björneborg. Detta igenkännande bör Svenska kyrkan glädjas åt och dra slutsatser av. En viktig sådan slutsats är, menar jag, att biskopen bör besöka stiftets olika delar med viss regelbundet, naturligast i samband med händelser av större dignitet. Flertalet av landets biskopar berättar för övrigt i utlagda ”almanackor” vad de har för sig. Så sker inte på Karlstads stifts hemsida. Jag förstår varför.

Vartenda kyrkligt jubileum kräver inte ens biskops närvaro, långt därifrån. Men firandet av en kyrkas 100-årsjubileum räknar jag definitivt till de (förslagsvis) 10-15 gånger per år, då stiftets biskop bör lämna Karlstad – inte för att öka de redan täta resorna till landets administrativa kyrkocentrum i Uppsala utan för att ägna sig åt bygderna i sitt stift utanför residensstaden.

Hade dagens biskop funnits på plats i Munkfors, hade han exempelvis haft ett ypperligt tillfälle att jämföra Munkfors kyrka och den ännu mer sentida kyrkan i Björneborg (från 1956). Här rör det sig om två ganska jämförbara bruksorter, där de stora bolagen – Uddeholmsbolaget och Björneborgs järnverk – på sin tid hade avgörande betydelse för att kyrkbyggena blev av. Hälften av investeringarna stod bolagen för. ”Kyrkan i brukssamhället” låter väl även 2020 som ett tema att tänka biskopstankar omkring, tycker jag.

Jag vet inte hur högaktningsfull man numera är på Karlstads domkapitels sammanträden, men nog skulle detta forum (som jag en gång tillhörde) ha anledning att ventilera det som tagits upp i denna krönika. Hög tid är det också, för redan nästa år firar Forshaga kyrka sitt 100-årsjubileum.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.