Karlstadsminnet: När trähusen på min gata stod i brand

Mera
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
”Branden på Herrhagen”. Vilken av dem tänker du på då? Svaret berättar en del om hur gammal du är, för dessvärre finns det flera att välja på genom åren.

För min del är det den tidiga majnatten 1975 som har etsat sig fast i minnet.

”Om det inte brinner på Herrhagen slôr vi ihop tininga och går hem nu!”

Så brukade grafikernas skiftbas avsluta kvällens arbete när han vid ettiden på natten visste att morgondagens NWT var på väg till tryckpressen.

För mig hade orden en högst verklig innebörd. Jag är uppvuxen på Herrhagen, i ett hyreshus av trä.

En period när jag var liten sov jag med en omgång kläder hängande över en stol intill sängen. På samma stol stod lådan med Pricken, syrrans och mitt älskade marsvin. Hur jag skulle komma ut genom fönstret på andra våningen och landa mjukt nedanför hade jag redan prövat ut. Jag var ett vigt och oförväget barn.

Säg att jag var i tioårsåldern när jag sov med Pricken nära mig. Under de tio åren hade Karlstad hunnit härjas av Karlstadspyromanen som greps 1959 efter tjugofem anlagda bränder, och fem år senare brann fjorton rivningskåkar som någon hade tuttat på. Hjärpes framfart på fyrtiotalet satt också kvar hos många, och nu gick ryktet igen att en pyroman var i farten, särskilt på Herrhagen.

De vuxna var oroliga men försökte lägga locket på inför oss barn. Det var en konstig stämning.

***

Så vi kan väl säga att jag i princip var förberedd den där kvällen den tredje maj 1975 när det jag hade bävat för så länge verkligen hände. När trähusen på min gata verkligen stod i brand.

Det var en lördagskväll och möjligen hade jag festat natten före, för jag låg och dåsade middag i sambons och min lilla etta på Herrhagsgatan 35, mittemot trikåfabriken.

Kanske var det sirenerna som larmade, kanske sambon råkade titta ut genom fönstret, jag minns inte, men jag vet att det första jag såg genom fönstret när jag for upp från sängen var lågorna som flammade på gården innanför Bergsonshuset, på Värmlandsgatan där Karlstads musikcafé låg. Och där mina klasskompisar på gymnasiet tillbringade merparten av sina helgkvällar.

Samtidigt som flickvännen och jag krängde på oss ytterkläderna hörde vi fler sirener som närmade sig från flera håll. Väl ute på gatan upptäckte vi att brandbilarna inte åkte till Värmlandsgatan utan var närmare än så, på Sveagatan. Lågorna på andra sidan kvarteret visade sig vara speglingar i fönstren på musikcaféet. Det lugnade mig en aning, men å andra sidan var Sveagatan min barndoms gata, här hade jag hur många vänner som helst som bodde.

Det första jag såg när jag svängde om hörnet till Sveagatan var en rökdykare som tog sig in genom ett fönster på andra våningen till Sveagatan 7, ett hus som redan var helt övertänt. På bottenvåningen i samma hus visste jag att det pågick en inflyttningsfest hos en gammal klasskompis som glädjestrålande hade berättat att hon fått ett förstahandskontrakt där. I resten av huset bodde människor som jag hade mött på gatan och Konsum mer eller mindre dagligen i över tio års tid.

I huset mittemot, Sveagatan 8, bodde min allra bästa bästis från hela uppväxten.

Rökdykaren kom tillbaka tomhänt. Vi visste inte om det var ett gott tecken eller dåligt. Men visst hade han väl haft något med sig tillbaka om det hade funnits någon form av mänskligt liv, eller en kropp, därinne?

Branden hade börjat i hyreshuset nedanför detta, i Sveagatan 5 på andra sidan Långgatan. Det var blåsten, den smala gatan och tillgången på fnösktorrt bränsle som gjorde att branden spred sig så snabbt. Det enda betonghuset i fyrvägskorsningen var Sveagatan 8, alla andra hus var gistna gamla träkåkar från en annan tid.

När vinden låg på så att lågorna började slicka ”mitt” hus, Sveagatan 9, kände jag hur desperationen steg i mig. Vår gamla lägenhet hade övertagits av en vän till familjen, en kille som hade väggarna täckta av sin egen högst begåvade konst. Jag såg hur hans akrylmålningar skulle försvinna i lågorna. Kort därpå såg jag honom själv svänga in på gatan, glad i hågen med sin dam vid armen efter ett krogbesök och chockat upptäcka vad som höll på att hända.

Det drösade in nya brandbilar från samtliga brandkårer i kranskommunerna, det rullades slangar och vattenbegöts väggar som vara nära att antändas.

Brandbefälen samlade ihop civila och pekade med hela handen.

”Ni grabbar tar hand om den slangen, den ska ner till Lambergstjärn!” Kvarterets kaxigaste halvligister sträckte upp sig och blev hjältar. Hyperlydiga.

Själv anslöt jag mig till den grupp som började tömma lägenheterna i hotade hus på deras bohag. Herrhagskyrkan öppnade inte bara sitt kyrkorum, utan också sin källare. Vi bar och bar och försökte placera grejerna i någon form av ordning, men jag kommer aldrig att glömma den unga student som fick leta i dagar innan hon begrep att hennes trebetygsuppsats var räddad och låg där nånstans. I en enda kopia.

Inversionen som uppstod mellan de trånga gatorna, där till sist fyra flervånings hyreshus i trä brann och även drog med sig bageriet på Långgatan på slutet, var ohyggligt skrämmande. Allt blåste omkring, allt kändes okontrollerat. Det var det kanske inte, men det stod helt klart att elden låg före släckningsarbetet mest hela tiden. Slangar ringlade upp från varenda vattenpost i gatorna och det stod brandbilar med vattentankar överallt, men det var till sist den kantrande och mojnande vinden som gjorde att saker lugnade ner sig och släckning övergick till eftersläckning frampå småtimmarna.

Sambon och jag gick hem till oss. På gatan nedanför såg vi slitna brandmän stå och hålla koll medan dagen ljusnade. Vi bryggde te på termos, bredde mackor och gick ner. Vi fick nästan tårar till tack.

***

Många, många år senare gjorde fotografen Anders Hanson och jag ett reportage i NWT på temat ”Vad gör brandkårn när det inte brinner?” I det sammanhanget frågade vi vilka insatser genom åren räddningsmanskapet tyckte var lyckade och vilka som hade varit mindre lyckade.

Det första svaret kom snabbt:

”Sonnelidsbranden 1983! Den gjorde vi bra, den hade kunnat bli mycket värre men vi gjorde allt enligt regelboken och begränsade skadorna på bästa sätt.”

Lite mer motsträvigt:

”Herrhagen sjuttiofem. Den var inte bra. Vi tog ut för mycket vatten i början och hade inget kvar när det bara fortsatte och fortsatte och blåsten inte ville ge sig. Nä, den branden och den släckningen hade vi gärna varit utan.”

***

Facit var ändå att ingen dog eller skadades. Fyrtio hushåll blev utan bostad, men ett par av de drabbade hyreshusen var vi nog rätt glada över att bli av med, för de hade gjort sitt, i en annan tid.

Och det var ingen pyroman som fjuttade på.

Margareta Jonilson

Fotnot:

Källor för fakta är Digitalmuseum och Värmlands brandhistoriska klubbs kartläggning av bränder i Värmland från 1200-talet och framåt, som båda dock har daterat branden fel till 5 maj 1975.

Två FB-grupper med gamla Herrhagsbor var därför ett bättre stöd. Ett särskilt tack till Peter Andersson.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.