• idag
    26 nov
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    27 nov
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    28 nov
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    29 nov
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      N
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    30 nov
    • Vind
      5 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm

En ros bland brännässlor

Krönikor
PUBLICERAD:
Kents låt Beredd har genom åren blivit något av en bibel för Tim Sterner.
Foto: Pontus Lundahl/TT

Innan himlen klarnar måste allt nog först bli mörkare. Så sjunger Jocke Berg i Kent-låten Beredd på allt från 2012. Den raden kanske är än mer relevant 2020.

Låten har genom åren blivit lite av en bibel för mig. Något att luta pannan mot när man knappt orkar hålla huvudet uppe. En påminnelse om att det finns ljus bortom mörkret, och en blå himmel bakom molnen. Det gäller bara att kämpa sig igenom det.

Jag har aldrig betraktat mig själv som religiös. Men jag vet inte hur man ska förklara den där lilla lågan som tänds i en när allt känns mörkt, den där värmen som sprider sig inombords när allt känns kallt. Vart kommer den ifrån? Den är som en ros bland brännässlor. Vem har sått den? Vem är det som ger hoppet näring? När en känsla av tröst och hoppfullhet uppstår från ingenting kan jag inte förklara det på annat sätt än att det känns som ett gudomligt ingripande.

Jag har ingen annan förklaring till den där osynliga handen som drar upp en ur sängen när blymassan av tankar tynger ned huvudet i kudden. Eller det där leendet som kryper ut ur mungipan när man minst anar det. Något är det. Men jag vet inte vad.

Man vet sällan någonting med säkerhet. Det känns ibland som att vi alla bara famlar i mörkret och hoppas på att hitta knappen till lyset. Ingen kan se vilken riktning de går i eller mot vad. Man bara går och hoppas att man hamnar rätt. Det är då man behöver den där knuffen. Den där osynliga handen på axeln.

Jag tror på något större än mig själv. Jag tror på det för att jag måste. Förr eller senare orkar man inte lyfta sig själv, och då måste man tro på något som ger en kraft. Ett hopp som får en att ta sig upp och fortsätta framåt.

Dä ordner säj, som det brukar heta på värmländska. Om det är något man inser med åren så är det att allting löser sig, på ett eller annat sätt. Som tonåring tror man att saker aldrig ska lösa sig. Man tror att man är centrum i universum och att alltsammans ska gå under på grund av ens små problem. När man blir äldre och får perspektiv på allt så kan man inte annat än skratta åt det.

Men även om man lever efter filosofin att dä ordner säj så ska man givetvis inte konstant leva i något passivt paustillstånd med bara hopp som bränsle, utan göra sitt bästa för att aktivt förbättra tillvaron.

Men ibland går det inte. Ibland behöver man sätta sin tillit till något mer abstrakt. Till den där varma känslan av att något ändå vakar över en och väntar på att omfamna en med sina vingar.

Jag får samma känsla av att hålla min son. Samma känsla av en högre mening. Samma värme inombords. Som börjar i bröstet och strålar ända ut i fingerspetsarna.

Till alla som svepts med i den strida skitströmmen som är 2020 vill jag bara slutligen säga det en tredje gång för turens skull. Dä ordner säj.