• idag
    26 nov
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    27 nov
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    28 nov
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    29 nov
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      N
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    30 nov
    • Vind
      5 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm

Kåseri: Dramatik i svampskogen

Krönikor
PUBLICERAD:
På väg genom grinden mötte Österberg sin hustru som just kom promenerande ut ur skogen. Hon gav till ett rop av förskräckelse när hon såg mannen beväpnad.

Österberg höll på att tappa kulgeväret.

– Hanna, skrek han. Du lever! Tack gode Gud!..La du dej ner på marken?!

– Nej, jag blev allt stående, sa hustrun, med ens alldeles lugn. Men varför skenade du iväg som du gjorde?! När vi äntligen hittat ett bra svampställe.

– Vad kunde jag annat göra än ge mej hem efter geväret. Jag hade inte ens en slidkniv med mej.

– Tänkte du inte på mej stackars arma kvinna, övergiven av sin egen make i den yttersta utsatthet och fara för livet!

– Det var märkvärdigt vad du verkar munter, snäste Österberg. Det var ju för din skull jag sprang hem efter bössan! Dessutom skrek jag åt dej att lägga dej platt på marken med händerna runt nacken. Att låtsas död är enda chansen när man springer så långsamt som du…Varför gjorde du inte som jag sa?

– Jag tyckte inte det behövdes. Det kunde rent av ha sett egendomligt ut, fnissade hustrun.

Österberg gav henne en stickig blick.

– Vad är det som är så förbannat roligt? Och kan jag äntligen få veta vad som egentligen hände. Att du kom levande därifrån är ju ett Herrans under! Hade det varit en varg vore det en annan sak, dom drar sig alltid undan. Men björnar! Bevare oss boende i skogsbygderna för björnarna! Dom är ökända långt ner på skånska slätten för sin oberäknelighet och sitt dåliga humör, visste du inte det?

– Fast nu var det ingen björn, sa hustrun och stängde grinden bakom dem. Det var inte ens en varg.

– Ingen björn?! Den befann sig säkert tjugo meter bort, dessutom skymd av ungskog. Hur kan du vara så hiskligt säker på att det inte var en björn, du som ser nästan sämre utan glasögon än vad jag gör?

– Därför att jag pratade med den. Det var länsjägmästarens fru, Vilma. En jättetrevlig person. Jag försökte förklara ditt plötsliga försvinnande, vilket inte var helt lätt ska jag säja dej. Vilma hade på sej en brun fleecetröja, så när hon böjde sig ner liknade hon litegrann en björn. Det tyckte jag också när vi fick den första skymten av henne. Men sen såg jag ju svampkorgen som hon bar på och den vackra gula schaletten. Accessoarer av det slaget förekommer inte hos den svenska brunbjörnen, i varje fall inte utanför sagoböckerna.

– Trams, sa Österberg. Skulle inte jag se skillnaden på en brunbjörn och en länsjägmästarfru?!

– Uppenbarligen inte, utlät sig hans hustru.

Tillsammans gick de upp mot huset, och Österberg satte sig på en av verandastolarna. Han strök svetten ur pannan och ställde från sig geväret mot verandaräcket.

– Länsjägmästarens fru, upprepade han på en gång lättad och uppgiven. Varför sa du inte det redan i skogen?

– Det gjorde jag, men då var du redan på väg hem i full galopp.

Österberg steg upp och gav hustrun en björnkram.

– Huvudsaken du slapp undan med livet, Hanna. Men just nu skäms jag för mitt beteende.

– Äsch så du pratar, sa hustrun. Du råkade i panik, eller så gjorde du vad du tänkte var bäst just då.

– Nejnej, jag borde ha stannat vid din sida, Hanna. Jag borde ha gripit björnen i nackskinnet och strypt honom med blotta händerna. Det skulle Tarzan ha gjort, om du minns honom. ’Apornas son’. En av min barndoms biohjältar. Tarzan hade för vana att dräpa åtminstone ett otrevligt lejon per film, livligt påhejad av oss i publiken. Därutöver fick Tarzan i belöning ett smäktande leende av Jane, som han sammanlevde med i en dragig trädkrona, utan ens de mest elementära bekvämligheter såvitt jag minns. Trots det föreföll paret leva i en stabil relation genom hela serien av Tarzanfilmer, vilket förbryllade min medföljande moder som var feminist före sin tid. Min mor häpnade också över att Jane alltid var ”så fin i håret”. Hennes frisyr förblev oklanderligt välpermanentad även i de mest hårresande situationer, som till exempel när hon jagades av någon mordlysten jaguar eller omdömeslös gorilla. Men nu hörde det till reglerna att Tarzan skulle komma till undsättning i sista sekunden, hojtande och svingande sig fram genom regnskogen med hjälp av lianerna.

Här slocknade Österbergs Tarzanminnen, och hustru Hanna sa.

– Vi får kanske hänga upp några hållfasta tvättlinor i skogen så du har något att svinga dej i nästa gång vi stöter på en kantarellplockare. Nu går vi in och sätter på kaffepannan, och så glömmer vi den här historien.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.