• idag
    24 okt
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      N
    • Nederbörd
      0.7 mm
  • söndag
    25 okt
    12°
    • Vind
      9 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.6 mm
  • måndag
    26 okt
    10°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    27 okt
    10°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • onsdag
    28 okt
    10°
    • Vind
      5 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

När det som bäst behövs...

Krönikor
PUBLICERAD:

Under 2020 har vi på grund av det segdragna coronaviruset verkligen behövt hitta ljusen i mörkret. Var dessa ljuspunkter har stått att finna, det beror förstås på vem du är.

För oss fotbollsintresserade värmlänningar har det, från tidig sommar, funnits ett allt starkare ljussken att storligen glädjas åt. Jag syftar på ljuset österifrån – från vårt kära Degerfors IF som är på väg mot fotbollsallsvenskan igen.

Det har nästan ett drag av magi att det som sedan 1950 bara hänt vid två glesa tillfällen, 1959 och 1992, just i år är på väg att inträffa för tredje gången på 70 år. När vi som bäst behöver det i den gäckande pandemins skugga, då skrivs detta nya, inspirerande blad i den värmländska idrottshistorien.

Vi har varit med några år nu, vi som bär på denna djupgående känsla för detta rödvita fotbollslag, som ju hör hemma på andra sidan länsgränsen, men är en del av landskapet Värmland. För oss, där majoriteten är 65+, blir årets högst sannolika avancemang till allsvenskan för Degerfors något som överträffar det mesta i tillvaron 2020.

Ibland sker detta osannolika framför våra ögon: att det som inte borde kunna hända ändå blir verklighet.

Degerfors IF är ett av ljusen i mörkret, skriver krönikören.
Foto: Roger Gleisner

Mitt allra första minne av det slaget – att inom idrotten få uppleva det osannolika – är ett år äldre än när Degerfors tog sig till allsvenskan 1959. Då, 1958 alltså, arrangerades inte bara fotbolls-VM utan också friidrotts-EM i Sverige. Än idag är jag djupt tacksam mot mina föräldrar för att jag, en 12-åring från Munkfors, från början till slut (en hel augustivecka) fick följa dessa högklassiga tävlingar på Stockholms stadion, vilket i och för sig gjorde att jag kom försent till höstterminens start i Munkerudsskolan. Vilket vår ljushåriga, aldrig glömda lärarvikarie Ulla Winblad (från Göteborg) inte alls gillade.

Det första märkvärdiga under Stadionveckan var att Sveriges främsta kvinnliga sprinter på den tiden, Ulla-Britt Olofsson Johansson från Gersheden mellan Munkfors och Ransäter, fanns med som svensk deltagare. Hon sprang 200 meter med den äran, även om hon inte gick vidare till semifinal.

Det andra märkvärdiga – som jag inte tvekar att kalla ett mirakel – dröjde till den regniga avslutningsdagen. Sverige hade två guldmedaljchanser denna söndag, därom var expertisen enig. Vår världslöpare Dan Waern hade absolut möjlighet att ta hem segern på 1500 meter. Det gjorde han – nästan. Några få meter före målsnöret passerades han av britten Brian Hewson. Därmed återstod bara en guldchans och här var höjdhopparen Stig ”Stickan” Pettersson vårt stora hopp; det var vi helt klara över, vi som stod där i det ihärdiga regnet.

”Stickan” fick dock nöja sig med en bronspeng. Istället hoppade en annan svensk hem guldet, en som i förväg inte tillmättes några som helst segerchanser. Richard Dahl – så hette han – presterade som allra bäst den gång i livet som han allra mest behövde göra det, slog personligt rekord (212 cm) i denna europeiska stortävling och besegrade alla motståndare.

Däremot vann Richard Dahl aldrig något SM-guld, för så kan livet också vara.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.