Karlstadsminnet: Minnen från 40-talets barndom

Mera
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Jag, far Isidor och mor Elna på Nygatan i Haga.
Foto: Privat
Vi flyttade till Nygatan i Haga 1942, min lillasyster Monika föddes där. Huset som låg som nummer två från den gamla stenbron in mot Haga är rivet för längesedan och där står numera stora höghus.

Vi bodde på nedre botten i ett rum och kök med uthus och dass på gården, där ett stort kastanjeträd skuggade hela innergården. Det var även en lägenhet till på nedre botten på ett rum och kök som beboddes av ett barnlöst par, mannen var handelsresande.

Min lillasyster i hyresvärdens knä (han bodde på övre våningen), min mor Elna till vänster och den andra hyresgästen till höger. Troligen är det en dotter till hyresvärden som tar korten.
Foto: Privat

Nästa flytt 1944 blev till Rudsvägen i ett av de stora nybyggda hyreshusen som låg längst upp vid rondellen och Rudsberget ovanför. Där flyttade vi in i en tvåa, med kök, badrum, balkong och stor källare med tvättstuga. Jag tycker husen ser ungefär likadana ut på utsidan i dag som då. Vid rondellen, som det inte var så mycket trafik vid på den tiden, gick vi barn balansgång och på andra räcken som var utplacerade mellan gatan och gångvägen. Sundstatjärn ligger i närheten och där badade vi om somrarna. Jag kommer ihåg att när Cirkus Scott var där en sommar så ledde de ner elefanterna till tjärnen för att tvagas och badas. Det var ju vi barn väldigt intresserade av och åsåg det hela med stort intresse.

Jag, min lillasyster och en lekkamrat sitter på balkongräcket på Rudsvägen.
Foto: Privat

Mittemot vårt hus fanns ett bageri och en tidningsaffär. På hörnet av det huset fanns en väg som ledde till Norrstrandsskolan. Lärarinnan hette Tyra Ekvall. När jag började första klassen det var då som det börjades med smörgås, mjölk och rårivna morötter, men sedan efter någon tid blev det lagad mat.

Så kommer jag ihåg när kriget slutade 1945 i maj – vilken yra det var, även på Rudsvägen. Folk gick ute på gatorna och skrattade och sjöng. Trafiken – ja, den var inte så värst, jag tror det var endast en i det stora hyreshuset vi bodde i som ägde en bil och en del hus fanns inte någon som hade bil.

Andra klassen på Norrstrandsskolan. Jag står som nummer fyra från höger.
Foto: Privat

Jag erinrar mig om barnförlamningsepidemin (polio) som pågick vid krigsslutet. Jag gick i första eller andra klass och en bland dem som drabbades var en skolkamrat. Vi gick tillsammans till skolan och den här speciella morgonen när jag ringde på hos henne, öppnade mamman dörren alldeles rödgråten och förtvivlad och sa att de under natten fått hämta skolkamraten i ambulans till sjukhuset. Hon blev borta resten av terminen, hennes högra arm blev så gott som förlamad. Hon tränade upp den något, men riktigt bra blev den inte. Vi hade kvällen innan hon blev sjuk delat på en sockerdricka, men jag insjuknade aldrig. Mamma kokade upp dricksvatten och radade upp i diverse flaskor och tillbringare på diskbänken och vi blev tillsagda att aldrig dricka vatten ur kranen. Det var många som insjuknade. En del klarade sig lindrigt, medan andra kunde bli förlamade i benen. Sedan kom poliovaccinet i början på 50-talet, den allmänna vaccineringen inleddes 1957 och därmed blev det slut på barnförlamningens härjningar.

Inga-Lill Söderström

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.