• idag
    24 okt
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      N
    • Nederbörd
      0.7 mm
  • söndag
    25 okt
    12°
    • Vind
      9 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.6 mm
  • måndag
    26 okt
    10°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    27 okt
    10°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • onsdag
    28 okt
    10°
    • Vind
      5 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

Då känner jag livet i mig

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Det är ett bra tag sen jag insåg att vi skulle få leva med coronahotet hängande över oss under resten av året och en bra bit in på nästa; ja i mina mörkaste stunder tänker jag att det är för evigt – allt detta som har förändrats under det senaste halvåret. Och jag undrar ofta vilka förändringar som kommer att bestå, när (om?) den här farsoten har lagt sig.

Vi kan redan se att somligt, som var synnerligen påtagligt under pandemins allra första skede, inte längre är aktuellt. Så är exempelvis till butikernas hyllor med toapapper åter fyllda sen flera månader tillbaka, och i dag är det inte många som gnäller över att deras mänskliga rättigheter i form av transkontinentala flygresor har kränkts genom reseförbud eller avrådan från att resa. Men annat har kommit för att stanna. Vårt sätt att umgås har definitivt förändrats och blivit både enklare och mindre pretentiöst. För mig gällde ett totalförbud mot allt socialt liv i början av pandemin, men snart fick jag sällskap av något barnbarn eller deras mamma på mina helgpromenader och även de kvällspromenader, som maken och jag började ta i kampen mot coronarastlösheten, när vårkvällarna blev långa och ljusa.

Utomhuslivet har blivit min räddning och tröst i allt det skrämmande nya, och jag är mycket tacksam för den svenska modellen som har tillåtit mig att vistas ute. Mina dagliga strövtåg har blivit längre och fler, jag har upptäckt många nya promenadstråk och njutit mer än någonsin av skiftande väderlek och årstidsväxlingar. Och gått ner i vikt som en extra och synbar bonus.

Krönikören berättar att hon fortfarande badar utomhus om kvällarna.
Foto: Cornelius, Poppe

De flesta av årets familjetillställningar har ägt rum utomhus. Det har varit studentfirande och pensionsavgång, dop, konfirmation och födelsedagar – med uppskurna pizzabitar, bubbel och idogt handspritande i parken utanför vårt hus eller med brunch på den jättestora balkongen högst upp i dotterns hus med utsikt över hela stan. Vi har träffat systern och svågern på picknick och uteserveringar vid Dalslands kanal, goda vänner på någon altan eller i gästhamnar. Och nu i början av hösten har vi faktiskt firat de senaste bemärkelsedagarna lite försiktigt inomhus på restaurang - och imponerats av hur luftigt och glest mellan borden det har varit. Men vi ser det ändå som undantag och har nu återgått till hemmakvällar och promenader, och när barnbarnen behöver mig som bollplank i sina studier ses vi i parken.

Troligen har den här tiden paradoxalt nog lett till en bättre hälsostatus för mig. Det allra bästa har jag sparat till sist: jag badar fortfarande utomhus! Flera gånger i veckan avslutar maken, dottern och jag kvällspromenaden med ett snabbt dopp i älven – när vi i en dödsföraktande utmaning kastar oss ut i det svarta kalla vattnet. Då känner jag livet i mig! Och tankarna på vinterbadande ter sig inte alls främmande.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.