• idag
    24 okt
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      1.1 mm
  • söndag
    25 okt
    12°
    • Vind
      9 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.1 mm
  • måndag
    26 okt
    11°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      2.1 mm
  • tisdag
    27 okt
    10°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • onsdag
    28 okt
    10°
    • Vind
      5 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

Järnvägen mellan Karlstad och Skoghall

Mera
PUBLICERAD:
Anita Thorsell.
Foto: Privat
Fortfarande går det tåg till Skoghall – men sedan länge enbart godståg. Däremot på 20-, 30-, och 40-talen åkte även persontrafik med en del av tågen.

Mina föräldrar Signe och Simon Olsson, Knappstads gård, skickade en tid mjölken med tåget från Knappstads anhalt till mejeriet i Skoghall (på Vidön), som numera är rivet.

Resor in till stan för att hälsa på mina morföräldrar Karl och Anna Andersson på Klaraborgsgatan 8 skedde som regel med tåget vid 12-tiden från Knappstads anhalt till Karlstads centralstation. Cirka klockan 15 gick det sedan ett tåg i andra riktningen och detta var nog enda möjliga tiderna att åka tåg fram och åter samma dag.

Om mamma behövde till Warumagasinet eller till Ekelöf o. Svenssons för att köpa något tyg, tråd och knappar till klänning eller dylikt så åkte hon även då med tåget. Ofta blev det bråttom – både för att komma i tid hemifrån, cirka en kilometer från anhalten, till 12-tåget och sedan med att klara av stadsärendena och hinna till 15-tåget hem. Ibland kunde jag få följa med på sådana här resor med mamma och ibland pappa och det var förstås väldigt spännande.

Knappstad gård.
Foto: Privat

Vid anhalten fanns det en vändskiva som skulle vridas om, ifall man ville åka med tåget, men vid Centralstationen behövdes ju inget sådant. I stan vinkade en stins av tåget, när det skulle gå och med på tåget fanns en konduktör som ansvarade för att sälja biljetter och klippa i dem.

Under denna tid drevs loken med ånga och eldades med kol. Under den varma årstiden kunde tågen tyvärr ibland orsaka brand efter banan. Därför fanns det banvakt, som åkte på tralla på järnvägen för kontroll.

***

Bland mina första minnen är ett tillfälle, då jag var med mamma för kvällsmjölkningen i ladugården. Plötsligt kom pappa och ropade något till mamma, som bara försvann ut från ladugården. Jag var inte alls gammal och blev alldeles översiggiven och hade inte allt förstått vart föräldrarna tog vägen. Då hade tåget tänt i skogen nedanför ladugården och pappa hade ropat åt mamma att komma och hjälpa till med att släcka. Så på sommaren fanns det alltid oro för brand orsakat av tågen.

Höstterminen 1941 började jag i tredje klass på nya Västerstrandsskolan. Skoldagen slutade klockan tre på eftermiddagen. Skolbuss gick det, eller ibland taxi på morgonen från Knappstad till skolan, men för att ta mig hem – när jag inte cyklade – så åkte jag med 15-tåget från Våxnäs station.

Anita Thorsell.
Foto: Privat

Det gällde att alltid komma i tid till tåget. Men ibland hade jag sprungit alldeles i onödan, eftersom det skulle växla för att få med flera vagnar. Detta kunde man förstås aldrig veta i förväg!

Men inget ont utan att det har något gott med sig, som ordspråket säger. Redan i tredje klass fick jag en egen armbandsklocka så magistern inte skulle behöva tänka på tiden åt mig för tågpassandet, eftersom jag alltid måste gå före sista lektionens slut.

***

Förr var det så mjuk, fin sand på järnvägsbanken – inbjudande för små barn att leka med. Min bror Tore född 1927 (död 1961) var bara några år och satt och lekte i sanden på järnvägen nära ett gärde, där skördearbete pågick. Min mor fick då syn på Tore samtidigt som hon såg att ett tåg kom. "Tåget kommer, tåget kommer", ropade hon till drängen. Han lyckades i sista stund rycka undan Tore från det annalkande tåget. Så bland annat fick vi syskon som barn inpräntat att akta oss för tågen och järnvägen. Fast det kunde växa väldigt fina smultron i järnvägsdikena.

Studentexamen från Tingvallagymnasiet 1953.
Foto: Privat

1947–1949 hade jag på Flickskolan en klasskamrat Gun Jansson, som bodde på Mörmo gård i Skoghall. Vägen förbi flygfältet och över Jakobsbergsbron var rätt långt jämfört med att dra cykeln över järnvägsbron mellan Dingelsundet och Vidön, när jag skulle hälsa på Gun. Så naturligtvis hände det, att man med bultande hjärta tog den farliga vägen och med långa kliv gick på syllarna på ena brosidan dragande cykeln med sig.

I början av 1960-talet byggdes sedan bro där även för landsvägstrafiken och järnvägsbankerna är numera inte alls lekvänliga utan i stället fyllda med stora otrivsamma kantiga stenar.

Anita Thorsell

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.