• idag
    24 okt
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      N
    • Nederbörd
      0.7 mm
  • söndag
    25 okt
    11°
    • Vind
      9 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.6 mm
  • måndag
    26 okt
    10°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    27 okt
    10°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • onsdag
    28 okt
    10°
    • Vind
      5 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

Staden med enhörningar och hamstrar

Mera
PUBLICERAD:
Foto: Privat
Som en 22-årig Åmålstjej, som dessutom spenderat de senaste tre åren i Göteborg för att plugga, är minnena från Karlstad knappa. Trots att jag pratar bred värmländska, så bred att jag ibland kallas för Mia Skäringer av mina klasskompisar, och är medlem i Värmlands ridsportförbund har jag egentligen inte spenderat så särskilt mycket tid i länet under min uppväxt.

Allt mindre i Karlstad. Det är egentligen det senaste året som jag har hängt i Karlstad i samma veva som jag började jobba som journalist här. Vilken stad – jag är superförälskad i Karlstad, och jag antar att jag är mitt uppe i perioden då jag samlar på mig mina starkaste minnen härifrån.

Men när jag tänker efter har jag faktiskt några vaga barndomsminnen från Karlstad. Jag minns när jag, mamma, pappa och storebrorsan brukade åka till Ica Maxi på Bergvik för att storhandla. Jag kommer fortfarande ihåg smaken av den där vaniljyoghurten med Smarties-godisar i ett plastlock, som Ica-affären i Åmål inte hade i sitt utbud. Mums.

Eller när jag skulle få köpa min första hamster från Djurmagazinet på Våxnäs. Det slutade med att jag och min bror fick en varsin. Min hette Molle och brorsans hette Yoshi, och en natt rymde gnagarna från sina burar. Min käre Molle visade sig vara en Molly, och när jag kom hem från en fotbollsträning en tisdagskväll i maj hade vi plötsligt tio hamstrar i stället för två. Det var första och sista gången vi skaffade hamstrar.

Men det starkaste minnet från Karlstad får fortfarande mitt hjärta att bli alldeles kittligt. Det var när jag klev in på Toys r us på Bergvik. Där inne, bland alla Barbies och Legoförpackningar, låg hon – min Laila. Hon var ett gosedjur föreställande en enhörning. Hennes päls var alldeles ljuslila, manen och svansen turkos och ögonfransarna jättelånga. I pannan hade hon ett glittrigt horn, och jag minns att hon var nästan lika stor som den då femåriga Sanna. Jag tog henne i min famn, döpte henne som sagt till Laila och bestämde att hennes box fick vara bredvid min kudde i sängen. Och där bodde hon i många år, fram till att jag kom upp i den åldern när det plötsligt var pinsamt att ha gosedjur i sängen när kompisarna kom förbi och det skulle snackas killar.

När Toys r us gick i konkurs tänkte jag tillbaka på Laila. Jag åkte hem till mina föräldrar och längst ned i en flyttkartong i källaren låg hon, alldeles bortglömd. Hon var mindre än vad jag kom ihåg henne som. Snacka om antiklimax.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.