• idag
    30 sep
    15°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    1 okt
    14°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      N
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    2 okt
    14°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm

Spänning i vardagen

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Hela 2020 har inneburit spänningar, till exempel att man hoppar till när någon kommer för nära i matbutiken, skriver Erika Bergkvist.
Foto: Anders Wejrot/TT

"Varför kan inget spännande hända?" frågar vi oss ofta. Livet och vardagen ter sig om ett enda långt maratonlopp av upprepningar. Inget händer, någonsin. Utom kanske under semestern som vi så hett längtar efter och ser fram emot. Då ska vi leva ut och leva upp. Kanske också levla upp.

Vi önskar oss ofta spänning i vardagen. Och det gör väl jag också då och då, även om jag gillar rutiner och sådant som är förutsägbart i vardagen. Men efter det här året kommer jag nog aldrig önska mig spänning i vardagen, utan vara mer nöjd och tillfreds med tillvaron. För, jag tycker, i ärlighetens namn att det får vara nog nu. Hela 2020 har bara inneburit spänningar, överraskningar och osäkerhet. Det börjar slita på en, och är mer spänning än vad jag klarar av.

Det här med att hoppa till när någon kommer för nära i matbutiken, att känna hjärtat rusa när någon hostar till bredvid en eller viljan att blänga argt på personen som inte torkar av utrustningen på gymmet. För att inte tala om de höga halter av provokation som bubblar i blodet när folk har mage att resa till Grekland och klaga på för liten buffé eller de människor som bara tänker på sig själva i pandemitider. Coronakrisen har gjort att jag varit på hel- eller halvspänn sedan i mars och ja, jag har med spänning följt presskonferenser, nyhetsrapportering och studerat diagram över antalet insjuknade och döda. Ofta tänkt; När är det min tur? När blir jag sjuk? Hur sjuk skulle jag bli av covid-19? Hur rädd ska jag vara?

Jag är trött på att vara rädd, trött på att vänta, trött på att hålla ut, men jag gör det. Håller ut alltså. För efter att ha fått svininfluensan år 2013, och med den bli rejält sjuk med andningssvårigheter och hög feber i tre veckor, är jag ganska rädd för coronasmittan. Och det är en spänning jag helst är utan.

Men ärligt, det här året har varit spännande så det räcker. Och den enda spänningen har varit i just vardagen. Vem vill ha spänning i vardagen efter detta? Då är man galen tänker jag. Nu längtar jag efter ett år när det inte händer någonting alls som får stresspåslaget att slå i taket. Längtar efter ett år med positiva nyheter. Eller varför inte ett år då inget alls händer, för jag behöver ha lite tråkigt efter all den här vardagsspänningen.