Karlstadsminnet: När jag (nästan) drunknade tre gånger på Sjöstad

Åsikter
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Foto: Privat
Jag föddes vid Schelinska hemmet på Sommaro i maj 1937. Vi bodde några månader på Råtorp i en lägenhet där det var så mycket vägglöss att pappa ställde alla sängbenen i burkar med T-sprit, tog bort alla dörrfoder och skrapade bort mängder med löss.

Efter avlusningen flyttade vi in på andra våningen hos faster Hanna och Gunnar Larsson, i Villa Sjöstad där de hade handelsträdgård intill järnvägen vid Eriksrogatan.

Den första ”nästandrukningen” minns jag ingenting av, då jag bara var 14 månader gammal. Men det har berättats för mig, att jag tillsammans med mina kusiner Berit och Ove, som var några år äldre än jag, sprang runt och lekte bland drivbänkarna där våra föräldrar höll på att rensa ogräs.

Foto: Privat

Då plötsligt skriker mina kusiner:

– Lennart har hoppat i dammen! Han har gömt sig under vattnet!

Fyra vuxna ogräsrensare hoppade i den lilla dammen och lyckades fiska upp mig. De höll mig uppochned skakade och daskade mig i rumpan tills jag började protestera högljutt.

När morfar fick höra om händelsen, satte han genast upp staket runt dammen vid släktgården i Illberg.

***

Det bodde några fler barn i min ålder på den östra delen av Sjöstad. Det var Birgit Olsson, Kerstin Berglind och Lars Hilbert. Så lekkamrater saknades inte. Det blev så att jag lekte mest med Lars, som var jämngammal och bodde närmast.

Foto: Håkan Strandman

Vi hade just inga leksaker utan använde oss av stenar, träbitar grenar, kottar och mycket annat när vi byggde vägar och hus i sandhögen hos Hilberts.

Blomman Lejongap i vår rabatt, öppnade sig som munnen på en kalv, när vi klämde på dem. Vi tyckte de behövde vatten och gick till bryggan på andra sidan gatan. Där stod vi på knä och gav våra ”kalvar” vatten, då jag plötsligt tappade balansen och ramlade med huvudet före i tjärnet.

Det var inte så djupt, minns att jag såg botten. Men den var ovanför mig, uppåt! Allting snurrade runt. Då kände jag någon ta tag i min byxbak och drog upp mig.

Mamma hade sett oss gå till bryggan och följde efter. Tack och lov! Från den stund jag räddades och kom upp på bryggan kan jag inte minnas någonting.

***

Vintrarna på 1930- och 40-talet var mycket kalla under långa perioder. Frosten och snön kom tidigt, redan i början av november och ibland ännu tidigare.

Foto: Privat

En morgon i oktober, då det låg ett skimmer av is på tjärnet ville jag se om även vattnet i källan hade frusit. Då jag lyfte av locket från det isiga ”golvet” ovanpå källan halkade jag. I fallet slängde jag iväg locket och sträckte ut mina armar framför mig, spände mig så stel jag kunde och lyckades hålla mig kvar på ”golvet” ovanför källan. Minns att jag blev väldigt rädd, men kunde konstatera att det inte var fruset i källan, där jag låg och stirrade ned i det svarta vattnet. Rullade sakta runt stel som en pinne av skräck. Och var räddad!

Sedan minns jag ingenting av vad som hände. Jag kommer inte ihåg om jag berättade händelsen för mina föräldrar eller någon annan. Men nu är det berättat. Ännu i dag, 75 år senare, kan jag komma ihåg det svarta vattnet under mig.

Berätta om ditt Karlstadsminne

Karlstads-Tidningen gillar att minnas. Ett minne kan vara flera år gammalt, eller bara några timmar. Vad minns du? Skriv till oss och berätta, gärna med bilder. Vi kommer att publicera minnen löpande framöver.

Mail: redaktion@kt.se

Postadress: Box 28, 651 02 Karlstad

Besöksadress (brevlåda vid entrén): Våxnäsgatan 20

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.