• idag
    24 okt
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.8 mm
  • söndag
    25 okt
    12°
    • Vind
      9 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.1 mm
  • måndag
    26 okt
    11°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      2.1 mm
  • tisdag
    27 okt
    10°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • onsdag
    28 okt
    10°
    • Vind
      5 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

Kraften i populärkultur

Krönikor
PUBLICERAD:
Tim Sterners son har en mer etablerad relation till Babblarna än till Musse Pigg och Janne Långben, som för honom inte betyder någonting.
Foto: AP

Jag läste någonstans om ett barn i USA som funnit ett gammalt kassettband med Lynyrd Skynyrd och frågat föräldrarna om det var från inbördeskriget.

Det känns så märkligt att saker jag växte upp med kommer betraktas som uråldriga antikviteter av min son. Det slog mig häromdagen när han såg en video med Musse Pigg, Janne Långben och company. De är så självklara karaktärer för mig, men för honom betyder de ingenting. Än i alla fall. Han har en betydligt mer etablerad relation med Bobbo, Doddo, Diddi, Dadda, Bibbi och Babba i Babblarna.

Det är med skräckblandad förtjusning man tänker på hur mycket allmänbildning och vett man ska lyckas fylla hans hittills ganska tomma hjärnförråd med. Man har förvisso skolväsendet till hjälp, men det finns mycket som inte lärs ut.

Det finns så många filmer och serier han behöver se, så många böcker och tidningar han behöver läsa, så många låtar och tal han behöver höra. Nu ska det givetvis inte staplas upp som måsten. Det ska vara kul och intressant att utforska sådant som kommit före ens existens. Oavsett om det rör sig om en lektion i religionsvetenskap eller att sitta i soffan en fredag och djupdyka i Star Wars-mytologi.

Man ska inte underskatta kraften i populärkulturen. Den kan vara en väldigt bra lärare. Under hela skoltiden låg jag steget före i både svenska och engelska för att jag hade vältrat i populärkultur. Nu vill jag givetvis inte uppmuntra till för mycket skärmtid, men jag vill inte heller bidra till den felaktiga bilden att tv bara är fördummande.

Nu beror det förvisso på vilken typ av populärkultur man konsumerar och hur man är som person. Om man har problem med att skilja på verklighet och fiktion kan populärkultur ge upphov till lika mycket skada som nytta. För att kunna underhållas måste man givetvis kunna ge sig hän åt illusioner, men det är samtidigt viktigt att ha lite distans till det för att kunna lära sig något.

Allra bäst är populärkultur som faktiskt uppmuntrar till lärande på ett väldigt direkt sätt genom exempelvis historiska referenser eller något liknande. Personligen har jag haft stor glädje av hur exempelvis Kent och Thåström injicerar referenser i sina texter. Det finns väl knappast ett finare sätt att hylla kulturyttringar som format en än att sprida dem vidare.

Viljan att förmedla kunskap och upplevelser är så djupt rotad i oss. Den sträcker sig ända tillbaka till tiden då vi målade på grottväggarna för att efterlämna lite av vår kultur. Det känns som ett passande exempel för jag kommer känna mig exakt som en grottmänniska när jag visar min son de medier jag använt under min uppväxt. Disketter, VHS-filmer, kassetter, CD-skivor, MP3-spelare, Super Nintendo, mobiltelefoner utan färgskärm. Jag blir gråhårig av att tänka på det.