• idag
    19 okt
    • Vind
      1 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    20 okt
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      3.4 mm
  • onsdag
    21 okt
    10°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      2.5 mm
  • torsdag
    22 okt
    10°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    23 okt
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      V
    • Nederbörd
      0.0 mm

Någon som sett min stolthet?

Krönikor
PUBLICERAD:

Det är inte rimligt att vänta så som jag gjort. Det är inte rimligt att varje gång man eventuellt kanske möjligtvis känner ett litet pirr och tänker ja men se där, där har vi något, att man då får uppleva en utdragen variant av måndag hela veckan.

Ända sedan min första kärlek i livet har det varit ett jäkla väntande år ut och år in. Man blir lite kär, killen blir lite kär i en tillbaka för att sedan bli sur över någon småsak och säga att han tappat känslorna. Blir förkrossad, men jag tappar inte hoppet. Utan jag väntar och väntar. Och väntar. Sedan, prisad vare gud, blir han min. Och det var väl tur så som jag väntat. Efter det är jag så avskräckt från allt vad killar heter att jag inte ser åt en karl på fem år. Men där är han en dag. En blond, lång, riktigt snäll kille. Störtkär, och jag väntar, men han vill bara vara vänner och jag går ner fem kilo vikt av typ hjärtesorg. Störtlöjligt.

Två år med bara något flyktigt pirr och en massa nitlotter, skriver Erika Bergkvist.
Foto: Isabell Höjman/TT

Det dröjer igen. Fyra år. Då råkar jag bli rätt kär i en inte så bra kille för han spelar med full hand och gömda kort, säkert ett ess i rockärmen också. Min mage säger att något inte är rätt. Men hallå han är ju den mest underbara, roliga, sköna och finaste i världen. Han ÄR den rätte. Yeah, right sister. Tillåt mig att vika mig dubbel av skratt. Skaffade till och med Snapchat för den tomten. Sorgligt. Och jag väntade, för att bli sjukt besviken och ghostad för första gången i mitt liv. Innan det ens var en grej att ghosta. Eller "gå upp i rök" som vi säger på svenska.

Tiden går och det dröjer tre år. En gammal kärlek kommer in i bilden. Eller ja den blev aldrig något den första gången. Och hej vad han tar mig med storm. Över Snapchat. Vill ses, men det sitter så långt inne att jag borde gett upp efter första gången han ghostade mig. Har någon sett min stolthet? Han dyker upp igen, allt är förlåtet. Jag påpekar inte ens hans tystnad den senaste månaden (någon som vill låna ut sin ryggrad?), för nu – nu ska det ske! Men jag väntar. Alltså här snackar vi VÄNTAR. Men den som väntar på något gott... väntar helt sjukt länge skulle det visa sig. Men vi sågs till slut efter flera år av kontakt. Sedan blev jag ghostad igen. Och ledsen. Mitt lojala fanskap. Sedan dess har jag inte varit kär. Två år med bara något flyktigt pirr och en massa nitlotter.

Då har jag inte ens gått in på alla timmar man väntat på svar. Från killar alltså. Det är alldeles för mycket tid av livet som lagts på det. Ett ”okej” har i de flesta fall varit för mycket begärt. En tumme upp eller ett "haha" hade till och med varit den lilla brödsmula man behövde för att inte helt tappa hoppet om mänskligheten.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.