• idag
    24 okt
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      N
    • Nederbörd
      0.7 mm
  • söndag
    25 okt
    12°
    • Vind
      9 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.6 mm
  • måndag
    26 okt
    10°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    27 okt
    10°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • onsdag
    28 okt
    10°
    • Vind
      5 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

Den gången Palme åkte med oss

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Värmlands Folkblads pressfotograf Håkan Strandman, som gjort sin tidning ovärderliga tjänster under fyra decennier, har nu tackat för sig och gått i pension. Som sig bör fick han för läsarna visa upp – i tidningen den 1 augusti – några egna bilder som han särskilt mindes från sitt långa VF-liv. En av bilderna speglade ett jobb som vi gjorde tillsammans en söndag i augusti 1981 och som jag, en dåtida reporter på denna tidning, heller aldrig har glömt.

Vårt uppdrag den aktuella söndagen: att i Håkans bil skjutsa Olof Palme från ett möte vid gränsen (Grue) med värmländska partivänner till Gro Harlem Brundtlands valmöte i Kongsvinger. Samt att i VF i och bild spegla detta möte som hölls några veckor före årets norska val; ett val som hon för övrigt förlorade – för att några år senare, 1986, återkomma som statsminister.

Anders Ajaxson minns en jobbresa han gjorde tillsammans med VF:s fotograf Håkan Strandman och Olof Palme.
Foto: Jan Collsiöö/TT

Från samtalet i bilen minns jag mest hur jag kom till korta när vi samtalade om norsk politik. Bondevik, sa Palme, är att räkna med på den borgerliga sidan. Gamle Kjell Bondevik, replikerade jag kaxigt, kan han verkligen ha något att komma med?

Det finns en ung Bondevik, förklarade han då för mig, och denne Kjell Magne Bondevik får Arbeiderpartiet se upp med framöver! På 1990-talet bildade Bondevik den yngre två regeringar, så visst var Palme både tidigt och rätt ute.

Själv ville han av mig veta hur detta hade gått under gårdagen i Stockholm Maraton för förre tungviktsvärldsmästaren Ingemar Johansson. Jag tror att jag svarade att det hade gått överraskande bra, att Ingo kom i mål på mindre än fem timmar och att han inte hade verkat alltför trött. Genast hade denne kraftkarl dessutom sagt att detta kraftprov ville han gärna upprepa!

Naturligtvis hade jag hört talas om Olof Palmes omvittnat stora idrottsintresse. Jag har många gånger i efterhand klandrat mig själv för att jag inte fortsatte på den idrottshistoriska tråden med honom vid detta exklusiva tillfälle, när bara vi tre satt i bilen under en timslång resa.

Olof Palme, född 1927, var 21 år när OS i London hölls 1948. Alltså borde han rimligen haft många och starka minnesbilder från dessa olympiska spel, där Sveriges framgångar var rent ut sagt fantastiska. Boken om detta OS – en bok helt utan färgbilder – var nästan det första jag läste när jag blev läskunnig några år in på 1950-talet.

Jag är övertygad om att han – liksom jag – hade kunnat räkna upp hela det suveräna svenska landslaget, från målvakten Torsten Lindberg till vänsteryttern Nisse Liedholm, som tog hem guldmedaljerna i fotbollsturneringen. Att han lika lätt skulle ha plockat fram namnen på de strålande svenska segrarna inne på friidrottsstadion: Henry Eriksson på 1500 m, Thore Sjöstrand på 3000 m hinder, Arne Åhman i tresteg… med mera, med mera.

Så tafatt jag var som inte förde detta ämne på tal. En sådan idrottshistorisk tentamen hade tävlingsmänniskan Olof Palme gillat, det är jag säker på.