Julibad – plikt eller nöje?

Åsikter
PUBLICERAD:
Gunvor Sand Edwall säger att hon härdats av kallbad under ett minst sagt svalt juli.
Foto: Alessandra Tarantino

Årets julimånad lär ha varit den kallaste i Värmland sedan 1965 – precis som jag misstänkte och påtalade, när vi hade kommit en bit in i månaden. Den som är så gammal som jag kan säkert dra sig till minnes, att sextiotalssomrarna var osedvanligt kalla och regniga i motsats till femtiotalets – åtminstone 1955 och 1959, då vi badade och badade i varma sjöar och fångade getingar i saftflaskor. Men det tidiga sextiotalets somrar minns jag som en rad kulna, gråmulna dagar med mycket regn och ytterst blygsamma temperaturer i både luft och vatten, vilket naturligtvis inte hindrade mig från att bada. Ofta och länge. Och stod sen blåfrusen och huttrade med en handduk runt axlarna.

Jag kan inte påstå att jag har stått och huttrat särskilt ofta på någon brygga den här sommaren, trots att jag har badat var och varannan dag. Ibland har det handlat om lustfyllda bad, till exempel de där härliga morgondoppen direkt från båtkoj till sjö och en kopp kaffe medan kroppen soltorkar. Jodå, det har varit en hel del sol, och den värmer i juli även om temperaturen är skral! De där korta simturerna efter långa och raska morgonpromenader var också ljuvliga, i synnerhet de som jag tog i mina barndoms sjöar vid Dalslands kanal - trots en vattentemperatur som låg en bra bit under tjugostrecket. Sagolika trolska nattdopp under en allt mörkare senjulihimmel med återvändande stjärnor sitter inristade i mitt minne liksom baden från båten mitt ute på Vänern de där sällsynta varma dagarna.

Men alla julidoppen har inte varit njutbara. Somliga av dem har jag tagit av plikt och nödvändighet. Efter en skräckupplevelse i en gästhamn med coronafarlig trängsel i de gemensamma duschutrymmena den där regniga helgen i mitten av månaden, lovade jag mig själv att kropps- och hårtvagning i fortsättningen skulle företas endast i sjön – ett löfte som jag har hållit. Ibland har det varit både skönt och uppfriskande, fast jag måste tillstå att det vid ett par tillfällen var i det närmaste plågsamt. Allra värst var det nog i Sunnanå, då jag glatt kastade mig i vattnet efter en svettig skogspromenad med en svärm envetna flugor som sällskap, och lika glatt – eller åtminstone kvickt - kom upp igen för att tvåla in och schamponera mig. Sköljdoppet gjorde nästan ont i kroppen, och ingen tröst fanns att få i den kulna morgonluften. När jag tittade på badtermometern efteråt visade den fjortonkommafem grader. I luften var det väl ungefär lika ”varmt”.

Men när jag utförde samma procedur ute på Nabben för en vecka sen, tyckte jag att det var helt ljuvligt, för då var det ju hela sjuttonkommatre! Så det är nog på det viset, att jag denna ”sextiotalssommar” helt enkelt har vant mig vid bad i låga vattentemperaturer – och även lärt mig att njuta av dem! Dags att bli vinterbadare, kanske?

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.