• idag
    19 okt
    • Vind
      1 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    20 okt
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      3.4 mm
  • onsdag
    21 okt
    10°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      2.5 mm
  • torsdag
    22 okt
    10°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    23 okt
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      V
    • Nederbörd
      0.0 mm

Mina mentala smultronställen

Krönikor
PUBLICERAD:

Jag står på balkongen och betraktar hur regnet kysser klipporna; hur det omsorgsfullt lämnar våta läppavtryck på varenda sten. Här uppe på berget landar dropparna lite tidigare. Några mikrosekunder innan de når husen och vägarna nedanför.

Det är en tanke som kittlar lite grann, som när en droppe letar sig in under kragen. Men jag föredrar att beundra regnet på avstånd.

Så länge jag kan minnas har regn haft en lugnande effekt på mig. Det där smattrande ljudet som uppstår när dropparna träffar fönsterblecket är närmast meditativt.

Regn, kattspinn, avlägset åskmuller, knastret från en brasa och forntida egyptiska hymner. Det är några av mina källor till lugn och harmoni.

Jag föredrar att beundra regnet på avstånd, skriver Tim Sterner.
Foto: Lise Åserud

Varje gång någon frågat om jag har ett smultronställe så har jag efter viss eftertanke alltid konstaterat att jag nog inte har det. Jag har platser där jag trivs, men inte något eget smultronställe dit jag flyr för att rensa tankarna.

Det är åtminstone det jag intalat mig. Men med tiden har jag insett att det inte riktigt stämmer. Jag har faktiskt ett smultronställe. Flera stycken till och med. Men det är inte fysiska platser, vilket kanske är anledningen till att jag aldrig tänkt på det när jag fått frågan.

Mina smultronställen döljer sig i ljudlandskap. Varje melodi är en lund där jag kan sparka av mig skorna och dingla med benen från en trädgren. Varje rytm är en kulle där jag kan lägga mig raklång och följa molnformationernas fluffiga konturer med pekfingret.

Visst låter det pastoralt! Det bästa med mentala smultronställen är att bara fantasin sätter gränserna. Man kan forma dem helt fritt. Hjärnan och ljuden runt omkring arbetar tillsammans för att måla upp en atmosfär.

Det får mig att tänka på filmen What Dreams May Come med Robin Williams där hans karaktär dör och kommer till efterlivet som är format efter hans fantasi. Det är som en impressionistisk målning där allt dryper av vackra färger. Efter 22 år anser jag att det fortfarande är en av de vackraste exemplen på hur fantastisk fantasin är om den används rätt.

Det är lite intressant att musik och ljud alltid haft störst inverkan på min fantasi, för egentligen har litteraturen spelat en större roll i mitt liv. Men inspirationen för mitt skrivande har till stor del kommit från sådant jag hört. Musik, miljöljud, konversationer. Regnet utanför fönstret har exempelvis resulterat i den här krönikan. Bara en sådan sak.

Regn är förvisso lika visuellt som det är audiellt. Man kan uppskatta synintrycket lika mycket som ljudintrycket. De har en lika rogivande effekt. Men det är definitivt något speciellt med smattret. Det är som varsamma viskningar från himlen. En kör av betryggande röster som sjunger en till sömns.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.