Det är skillnad på gränser och gränser. Vissa betyder väldigt mycket, andra betyder nästan ingenting. Vi fotbollsintresserade värmlänningar bryr oss inte det minsta om att Degerfors sedan 1779 ligger på ”fel” sida av länsgränsen till Örebro län. Det avgörande är kommunens placering på ”rätt” sida av den betydligt äldre landskapsgränsen mellan Värmland och Närke.
Degerfors värmländska identitet, förutom dess karaktär av besläktad bruksort, förstärks av att Degerfors IF – liksom föreningarna i Karlskoga – ända sedan i början på 1900-talet har ingått i Värmlands Idrottsförbund.
När det förresten gäller den anrika fotbollsklubben i Degerfors, har det ofta påpekats vilken stor prestation det är av en så liten kommun har ett så duktigt fotbollslag. Så är det förvisso, men man bör också betänka det utomordentliga geografiska läge som Degerfors har. Traditionellt har klubben kunnat hämta spelare på överkomligt avstånd i alla fyra väderstrecken, Skaraborg i söder inte minst.
Karlstad ligger så sett sämre till; det Karlstad där fotbollens prestationer säsong efter säsong är underlägsna de som visas upp i den östvärmländska brukskommunen.
Över till gränser av annat, mer ingripande slag. Kommungränser.
De nuvarande kommungränserna i vårt län lades fast under första hälften av 1970-talet. Förbluffande lite har de debatterats. Den mest diskuterade frågan, som aldrig dör, har gällt om Hammarö ska bli en del av Karlstad eller förbli egen kommun.
Mycket mindre diskuterad är en i mina ögon viktigare fråga med mer djupgående demokratiska dimensioner. Det handlar om Nordvärmlands kommunkarta, där beslutet på 1970-talet innebar att Övre Klarälvdalen (Finnskoga-Dalby och Norra Ny kommuner) blev en del av storkommunen Torsby, medan kommunerna söder därom (Ekshärad och Norra Råda) slogs ihop med Hagfors.
Jag vill påstå att en kommun med en sammanhållen Klarälvdal från Långflon ner till Höje, hade varit en bättre lösning för älvdalingarna. Då hade de fått bestämma över sina egna angelägenheter, vilket hade främjat livsgnistan, kreativiteten och demokratin. Därtill hade de geografiska spänningarna – som inte är små inom länsdelens nuvarande kommuner – varit avgjort mindre. Det hade i så fall inneburit 17 kommuner istället för 16.
Hade man betraktat 16 som ett magiskt kommunantal för vårt län, hade man kunnat låta det som blev Eda kommun bli en del av Arvika. I så fall hade all slitsam diskussion om vilken som är kommunens centralort-huvudort varit avslutad innan dag ett hade gått till ända.
I Eda har denna kraftödande orts-diskussion nu istället pågått i nästan 50 år. Och det samtidigt som valdeltagandet kommunen parkerat på en nationellt sett mycket låg nivå, decennium efter decennium. Den talar faktiskt för sig själv, denna svaga röstvilja.