I de flesta familjer finns ett antal händelser som alla familjemedlemmar känner till och för vidare till nya generationer, och ibland också sånt som man känner till men inte pratar om - men som man borde prata om. Allt det där tillhör familjemytologin. Jag har funderat en del kring detta fenomen den senaste tiden, för det är ju så att den här våren och försommaren har gett plats och tid åt en hel del filosoferande.
”Det här är min mormor, hon som blev överkörd” - så presenterade ett av mina barnbarn mig för sin fröken på lågstadiet. Troligen kändes det som min mest relevanta egenskap just då. Och jodå, det stämmer; jag blev om inte överkörd så åtminstone påkörd av en buss en vinterdag när jag var fyra eller fem år, då jag trots alla förmaningar och dessutom osynlig bakom höga snövallar åkte ut på landsvägen med min lilla spark. Där kom bussen. Jag hamnade under den, kanade framför det låsta framhjulet ett antal meter innan den stannade och chauffören och min tillskyndande far, som sett hela eländet en bit bort, kunde dra fram en oskadd (sånär som på ett blåmärke på låret och en oljefläck i pannan) unge och en totaldemolerad spark. Händelsen, som jag minns mycket väl, blev med tiden del av familjemytologin.
Sättet, på vilket jag och mina barns far kom att bli ett par, är också en klassiker. Jag vet inte hur han luskade ut att jag var en mycket matglad person, för det var inget man på den tiden kunde utläsa av min kroppskonstitution, men han frågade i alla fall en sen kväll på kåren på Klaraborg, om jag inte ville följa med honom hem och kolla hans kylskåp. Jag föll direkt, vilket resulterade i tio års samboskap och två barn. Och ja, innehållet i kylskåpet var fantastiskt!
En annan historia i familjemytologin är den om hur min käre då sjuttonårige make kom för sent till söndagsmiddagen hos sin flickväns familj. Alla hade redan ätit, men ingen surade över den sena ankomsten och kunde storögt bevittna, hur han lyckades klämma i sig fjorton pannbiffar. ”Han kommer att äta dig ur huset”, sa flickvännens mamma, som ett par år senare kom att bli mormor till hans son.
Ja, det finns hur mycket som helst att hämta i vår familjemytologi; det handlar om drunkningstillbud som gick bra, om att nästan bli träffad av blixten två gånger vid jordgubbsplockning utan att ha bett om lov, om sjömansgenen i den Sandska släkten eller om den där gången när jag som artonåring kastade ut den kände trubaduren från min och kompisens lägenhet i Åmål efter ett gemensamt visframträdande och därpå följande trevlig fest hemma hos oss. Men när han inte höll till godo med att övernatta på en madrass på golvet (!) utan ville ”sova” tillsammans med först den ena och sen den andra – ja, då åkte han ut! Utkastad av lilla mig!
Och det är jag stolt över. På gränsen till mallig.