En lagstiftning på de utsattas sida

Ledare
PUBLICERAD:
Det är anmärkningsvärt och beklagligt att det tog hela 18 år sen Fadime mördades, för att vi skulle få en lagstiftning som erkänner heder som ett fenomen, skriver Sara Gunnarsson. Bilden är tagen vid Fadimegalan 2020.
Foto: Janerik Henriksson/TT
Nya lagar. 1 juli 2020 - en frihetens dag. En dag då flera nya lagstiftningar mot hedersrelaterat våld och förtryck togs i bruk.

Lagar som ger myndigheter och rättsväsendet ett tydligt mandat att hindra denna avart av kulturellt förtryck. Där myndigheter får verktyg att agera och lämna de tafatta råden därhän.

Den offentliga debatten i Sverige om hedersrelaterat våld och förtryck är föga ung. Det var först efter morden på Fadime (2002) och Pela (1999) som människor mer öppet började prata om förtrycket. Detta förtryck som bygger på en kulturell föreställning om familjens heder och maktstruktur. Ett förtryck som inte går att jämföra med ”våld i nära relationer” eller ”mäns våld mot kvinnor” (vilket vissa vänsterpolitiker konsekvent försöker). Det har nämligen inte samma strukturella grund. Hedern handlar om just familjens heder, hur familjens interna maktstruktur ser ut och hur andra ser på familjen utifrån.

Hederskulturen kan utspela sig på många olika sätt och nivåer. Exempelvis genom att barn inte får klä sig som de vill, umgås med den de vill, välja den partner de vill eller tvingas in i ett äktenskap ofrivilligt. I vissa kulturer används även könsstympning för att kontrollera kvinnors kroppar, sexualitet och sexuella beteende.

Det är anmärkningsvärt och beklagligt att det tog hela 18 år sen Fadime mördades, för att vi skulle få en lagstiftning som erkänner heder som ett fenomen. Att straffvärdet påverkas om heder har förekommit och det till det strängare. Det är lika anmärkningsvärt att vi först nu får en lag som strängt förbjuder ”vuxna i barns närhet att förmå eller tillåta barn att ingå äktenskap eller äktenskapsliknande förberedelser”, om så i Sverige eller utomlands. En del i den nya lagstiftningen är också att de kommunala socialnämnderna får utökat ansvar. De kan numera vid minsta misstanke om tvångsäktenskap eller könsstympning ansöka om att utfärda utreseförbud. Kort och gott, en ny laglagstiftning som sätter barn och ungas rättigheter främst och säger nej till förtryck i hederns namn.

Ska denna nya lagstiftning bli verkningsfull, måste den implementeras väl i vårt rättsväsende. Domare, åklagare och polis måste lära sig känna igen och förstå detta fenomen och våga ställa de rätta frågorna. Likaså gäller det för socialtjänsten. Med minst lika viktigt är dock att man upplyser övriga samhället och det civila, att även de måste våga agera och anmäla om man misstänker något. Det kan vara en klasskamrats förälder som observerar att något inte står rätt till eller att ett barn hindras från att delta i en aktivitet. Vuxna i barns närhet har ett enormt stort ansvar och det måste man känna till.

Hederskulturen och dess olika uttryck av förtryck och våld är ett förlegat sätt att uppnå kontroll över sina närmaste. Det är ingen vi kan eller ska acceptera i vårt land. Men genom hårt arbete, tydliga och verkningsfulla lagar kan vi förhoppningsvis stoppa utbredningen av hederskulturen i vårt samhälle och en gång utrota den till sist. Alla människor förtjänar lika rättigheter och det både till sin kropp och sin integritet.