Hoppa till huvudinnehållet

Annika skrev bok om sin pappas sista tid

Publicerad:
Reporter Britta Staake
Britta Staake
britta.staake@kt.se
Annika Eriksdotter berättar i bild och text om sin pappas sista tid i livet.
Annika Eriksdotter berättar i bild och text om sin pappas sista tid i livet. Foto: Britta Staake

Sakta, sakta, steg för steg ser man en nära anhörig eller kär vän förändras. En dag kommer diagnosen. Vaskulär demens.

Annika Eriksdotter, konstnär från Hammarö, gick igenom detta med sin multisjuka pappa som fick vaskulär demens och gick bort för tre år sedan vid 87 års ålder. Under hans sista tid i livet gjorde hon en fotodagbok över hur hela tillvaron påverkades, för pappa och hans omgivning.

– Det var ett sätt att förstå och bearbeta, säger hon.

Dokumentation

Pappa och jag - En fotodagbok om kärlek, demens och döden, kom ut i torsdags på Votum förlag. Från början var det kanske mest en dokumentation och att det skulle bli en utgivning var en tanke som växte fram med tiden.

– I vår familj är vi vana vid olika konstprojekt, vi är uppvuxna med projekt. Jag kände att jag ville visa dem som går igenom det här nu att de inte är ensamma.

Annika Eriksdotter arbetar mycket med foto och tog många bilder av sin pappa i hans vardagliga liv samtidigt som hon skrev anteckningar på papperslappar som hon sedan skrev in i dokument. Mycket kan kännas som ett elände men vardagen måste fortsätta.

– Man sitter med vid köksbordet, det finns bra och dåliga dagar, bra och dåliga stunder. Det kan växla snabbt. Pappa var den som alltid hade koll på läget och han blev trött på sig själv när han förstod att allt inte stämde.

Annika Eriksdotter jobbar mycket med foto och dokumenterade sin pappa i hans vardagliga liv.
Annika Eriksdotter jobbar mycket med foto och dokumenterade sin pappa i hans vardagliga liv. Foto: Britta Staake

Boken inleds med en kort presentation av Annika Eriksdotters pappa. Med många bilder och lite text beskriver Annika Eriksdotter sjukdomsförloppet, med hemtjänst och sjukhusvistelser. Och en pappa som försvinner allt längre bort. I slutet av boken finns en faktatext skriven av Madelene Johanzon, Silvialäkare, som arbetar som överläkare på Minnesmottagningen vid Centralsjukhuset i Karlstad. Hon har också flera nationella uppdrag runt frågor om äldres hälsa och har deltagit vid framtagandet av Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom.

För dem som själva gått igenom detta har boken en hög igenkänningsfaktor, mycket kan vara hysteriskt och dråpligt. För en dryg vecka sedan medverkade Annika Eriksdotter i P4 Värmland och fick flera samtal efter det. Samtidigt vill hon visa att det finns en människa bakom tragedin.

– Den som inte varit i kontakt med detta kanske bara ser en gubbe som sitter där och inte kommer ihåg att han har ätit.

Som nära anhörig kan man se likheter med att få barn, allt annat måste läggas åt sidan. Men personen som drabbats av demens ska inte behandlas som ett barn.

– Man får påminna om att det är dags att gå på toa. När det gäller barn så vet man att de lär sig, här går det åt andra hållet. Man får inte ta över utan i stället säga att "vi hjälps åt" och se ljusglimtarna och ta tillvara de ljusa stunderna, även om de är korta.

Speglar relation

Den senaste tiden har det blåst upp en debatt om äldrevården och även om inte boken var tänkt att bli ett inlägg i debatten ser Annika Eriksdotter att den främst ska spegla den drabbade familjemedlemmen och den medmänskliga relationen.

– Fast den kanske kan läsas som ett debattinlägg så här i efterhand. Det är en smärtsam insikt att vårens pandemi belyser problem som funnits alltför länge.

Artikeltaggar

Hammarö kommunNyheterSkoghallÄldre

Så här jobbar KT med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.