• idag
    9 aug
    20°
    • Vind
      1 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    10 aug
    22°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    11 aug
    23°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • onsdag
    12 aug
    23°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    13 aug
    23°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm

Det närmsta ett äventyr jag kommit

Krönikor
PUBLICERAD:

Jag måste erkänna att det kändes lite förnedrande att sitta på en plasthink med sits, men hellre förnedring än att bli sjuk för att man varit i någons badrum, skriver Tim Sterner som köpt en torrtoa.
Foto: CHRISTINE OLSSON / TT

Jag försöker formulera reflektioner som känns vettiga och fräscha, men de känns mer som torra gamla mandelbiskvier man hittar längst in i skafferiet. Intetsägande skåpmat med andra ord.

När man har skrivit krönikor i fem år är det lätt att känna sig likt en repig vinylplatta som bara upprepar sig.

På tal om vinyl så är scratching förvisso ett bra exempel på hur något repetitivt kan bli en konstform. Men i det fallet handlar det å andra sidan om en medveten upprepning. I mitt fall är den i allra högsta grad omedveten. Man upptäcker först i efterhand hur mycket man faktiskt upprepar sig och rör sig i gamla vinylspår, så att säga.

Nåväl. Man kan väl betrakta det som en form av hållbarhet. Att man sparar på hjärnkapaciteten genom att återanvända vissa element. Som krönikör är man ganska beroende av sin vardag. Det måste hända något för att man ska ha stoff. Just nu händer det inte så mycket.

Varje dag är mer eller mindre den andra lik när man har spädbarn och befinner sig i en pandemi. Som Jake Sully säger i Avatar; the days are starting to blur together. Dagarna flyter ihop och blir ett medley. Skillnaden är väl att Avatar är lite mer av ett äventyr.

Det närmsta ett äventyr vi kommit på sistone var i lördags då vi tog en roadtrip till fruns hemtrakter i norra Värmland. Torsby är väl kanske inte lika exotiskt som Pandoras flytande berg, men nog blev det ett äventyr ändå.

Bara det faktum att åka bil i över en timme under en av de varmaste dagarna med ett barn som är inne i en fas som för tankarna till Exorcisten. Bara det var ett äventyr. Men det blev en trevlig dag trots värmen och sporadiska skrik.

Men man börjar tröttna på att umgås ute. Man längtar in. Trots att det är sommar så längtar man in. Man står utanför fönstren med en trånande blick som flickan med svavelstickorna. Något så enkelt som att ta en kopp kaffe vid någons köksbord. Inte trodde man att det skulle kännas så långt bort. Man har tagit de vardagliga sakerna för givet. Karma.

Det är dock skrämmande hur många som fortfarande umgås obehindrat inomhus, och i stort sett lever precis som vanligt. Själv har man köpt en portabel torrtoalett med kapacitet för sju liter bara för att man ska kunna hälsa på folk. Vi fick tillfälle att inviga den i Torsby.

Jag måste erkänna att det kändes lite förnedrande att sitta på en plasthink med sits, men hellre förnedring än att bli sjuk för att man varit i någons badrum. Så tänker jag. Det är uppenbarligen många som inte tänker likadant. Jag är hellre överdrivet försiktig och förberedd än att riskera min och andras hälsa.

En fördel med att barn växer upp under denna pandemi är att många blir noggranna med hygienen. Häromdagen hörde jag en liten parvel som ifrågasatte om pappan verkligen tvättat händerna ordentligt. Vi behöver fler medvetna Thunbergare som vågar ifrågasätta.