Det första som slår en är rovfågeln med ljusbruna vingar som flyger bakom en gammal ek för att försvinna spårlöst. En havsörn? Det andra är fågelkvittret som följt med sedan promenaden från parkeringen.
Värmlands Säbys naturreservat borde vara ett måste för den fågelintresserade som vill uppleva naturen ensam.
För det är så det känns när man går där. Här ska man vara ljudlös för att inte missa det skådespel som pågår både på marken och i luften. Värmlands Säby har gamla anor och svunna tiders liv och leverne står kvar som statyer, med naturen som enda influens.
Promenaden börjar vid ett gammalt torp med inslagen dörr. Här kan man ana hur tjänstefolket svor efter en lång dag av slit för att till sist falla i några timmars glömska i sovloften. Enligt informationsskylten är Värmlands Säby första gången omnämnt på 1200-talet då det styrdes av Risberga kloster. Både inlandsis och människors verksamhet har karvat fram det landskap som ligger där idag. En magnifik ek pryder utsikten över ängen ner mot vattnet, hur många år den vuxit där vet nog ingen. Stigen går längs en sandås och jag spanar efter örnen som jag desperat vill veta namnet på, men den är hopplöst försvunnen. Den äger ingen.
Ekarna och enbuskarna är arterna som kännetecknar Värmlands Säby. Under sommarhalvåret brukar kor beta här för att hålla ängsmarkerna öppna. Det är så ekarna trivs bäst och dem vill länsstyrelsen värna om. Myska och rödblära är några av de växter som skjuter ur jorden här. I ekarna lever sällsynta skalbaggar så som smalbandad ekbock och brun guldbagge. En liten hackspett kan man också få syn på om turen ligger i fickan.
Fötterna känner på den mjuka marken, söker sig mot en ek och ställer sig under den. Bladverket är magnifikt. Tänk att naturen skapat detta helt själv, utan min eller din inblandning. Vänligt men bestämt signalerar hon att vi inte behövs på denna plats mer än något annat som växer.
När fötterna åter är på stigen som går utmed en grässlänt upptäcker jag det myller som är på backen. Myrornas "autobahn" verkar jag ha klampat in i likt en jätte från Sagan om ringen. Vad ohyfsat av mig.
– Förlåt, förlåt, säger jag och tar stegen bredvid dem istället. Den som har mest bråttom kan gå först.
Men å andra sidan. Vill du ha med dina barn eller vänner så kan du såklart det. Men då blir det en annan upplevelse, inte en sämre, men en annan.
Fika är obligatoriskt för alla, för det finns tre bord uppställda för det ändamålet. En i början, en efter cirka en kilometer, samt en efter ytterligare någon kilometer. Hela vandringsleden är på lite över tre och en halv kilometer, men blir närmare fem om man räknar med sträckan från parkeringen och tillbaka.
När jag vandrat nästan halva sträckan blir jag livrädd. Plötsligt dundrar det till och en ljusröd råbock springer bort från mig, kanske tio meter ifrån där jag gick, försjunken i tankar. Jag hoppar till och utbrister:
– Oj!
Men han hoppar iväg, ännu mer rädd än jag. Jag ser ner på mina barfotaskor och tänker att de gör mig ljudlös som ett lodjur. Eller en räv. För rävar måste finnas här för någon lurvig rackare har lämnat spillning efter sig på två ställen. Även skogens konung har varit på besök, men han får hålla sig borta till hösten när jakten drar igång om han vill leva. Det finns nämligen ett älgpass i reservatet.
Vandringsleden går som en ögla, där öglan består av hagmark, enar och stenar. En bit går via en grusväg, utanför hagen men sen går den tillbaka till ängsmarkerna för att återförenas med stigen innan sandbanken. Solen tittar fram på slutet och färgar löven gyllene. Jag tar en slurk vatten och önskar att jag hade mer tid här. Tankarna samsas med fågelkvittret som jag inte kan urskilja trots min fågelintresserade mammas försök att tuta i mig ett och annat om fågelsångerna. Men jag hör att det är vackert. Ekarnas närvaro präglar hela området och tiden påminns om att den är till låns. En naturupplevelse som skänker tacksamhet borde alla unna sig denna coronasommar.
Fotnot: Det finns en hel lista på reservat i Kristinehamns kommun på länsstyrelsens hemsida. För dig som är rullstolsburen är Järnleden mellan Gustafsvik och Kristinehamns gästhamn anpassad, 7 kilometer lång.