Vi ser dem varje dag, människorna som utför hjältedåd i vården, i butikerna, vid ratten på bussen. Tålmodiga, leende, hjälpsamma trots att de är trötta, slitna och utsatta för smitta – och värda all den respekt, empati och beundran som vi kan uppbringa. Varje timme, varje dag.
Men just i dag är det särskilt en grupp människor som jag tycker vi ska rikta vår beundran mot, nämligen alla som arbetar och verkar i skolans värld. Jag ser dem utanför mitt fönster i Herrhagsparken och på mina strövtåg i stadsdelen, förskolepersonalen som tar hand om de minsta, och jag har tät kontakt (på behörigt avstånd förstås!) med dottern, som är lärare på en av kommunens grundskolor, och med barnbarnet som går i åttan. De gör inte mycket väsen av sig, inte heller det andra barnbarnet, som liksom många tusen andra gymnasister under de senaste tre månaderna har tillbringat skoldagarna uppkopplade framför datorn för att kunna delta i undervisningen. För många kändes det ganska skönt i början, men efter bara några veckor hade det blivit ensamt, svårhanterligt och enformigt. Så vilken bedrift de har genomfört, alla de där ungdomarna som ändå har lyckats följa undervisningen och till och med fått godkända betyg! Ja, de är verkligen hjältar – även de som inte riktigt har orkat nå ända fram i alla kurser.
På mycket nära håll (här rör det sig om några meter!) har jag i mitt eget hem bevittnat hur distansundervisning kan gå till. Varje dag har jag sagt hejdå till min man Anders när han har gått till jobbet – alltså tagit en promenad runt Lambergstjärn. En stund senare har jag sett honom stänga de tre dörrarna till vårt matrum, där han har kopplat upp sin dator och sitt elpiano och hälsat dagens första elevgrupp välkommen till lektionen. Varje dag, varje vecka i nästan tre månaders tid. Och det har konstigt nog funkat men varit helt i avsaknad av den där extra glansen som mötet elev-lärare kan ge.
Det är Anders sista läsår, sista termin och den sista elevgruppen som han är mentor för, så det är klart att det är märkligt och lite sorgligt att avsluta sin lärargärning på det här sättet – precis som det är ledsamt och väldigt snopet för alla de ungdomar som sett fram emot ett storslaget studentfirande. Men i dag får han träffa sina elever, om än kramfritt på behörigt avstånd, och när de nybakade studenterna en stund senare springer ut till sina två anhöriga ute på skolgården, kommer även jag att stå där för att ta emot Anders, som springer ut tillsammans med sina elever – med en alldeles ny studentmössa på huvudet!
Grattis alla studenter på er stora dag! Det som ni har åstadkommit är storartat och helt unikt! Ni blev snuvade på mycket av det som ni drömde om men har å andra sidan lärt er massor om livet och kommer också att gå till historien. Och det kan ingen ta ifrån er.