• idag
    29 maj
    19°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    30 maj
    21°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      NO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    31 maj
    23°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      NO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    1 juni
    25°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    2 juni
    24°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

Mycket att stå i för en sjuttioplussare

Krönikor
PUBLICERAD:
Under röjningen hittade Gunvor Sand Edwall många gamla brev som väckte minnen.
Foto: Malin Hoelstad/SvD/TT

Jag är en av de där sjuttioplussarna som tar en dag i taget och inte har några större svårigheter att få tiden att gå. Först var det källarröjning och vindsstädning med allt vad det innebar med att köra grejer till återvinningen och secondhandinlämningen. Sen var det dagböcker och brev, som jag trodde att jag hade slängt men som låg prydligt i kartonger och som jag var tvungen att läsa. Det tog sin lilla tid, om man säger så, och var för det mesta fantastiska läsupplevelser. Nja, inte dagböckerna kanske; de hade uppenbarligen fungerat mest som någon sorts terapi, där jag ältade allt elände jag upplevde eller tyckte mig uppleva, och vid denna genomläsning trettio, fyrtio år efter att det skrevs, framstod jag som en tämligen neurotisk och krånglig person. Usch, inte kul alls att läsa; självbilden fick sig en rejäl törn, och det blev uppenbart att ingen annan skulle behöva se dessa klagoskrifter, så det var bara att slänga skiten.

Men breven och vykorten kastade jag inte. Avsändarna var vänner som jag har tappat kontakten med för länge sen och några som jag fortfarande träffar, det var brev från min mamma, som tillbringade många år på institution, och från min pappa och mina systrar, av vilka en flyttade till Italien 1974, då Italien var nästan lika långt borta som i dessa tider. Min andra syster flyttade till Karlstad när jag gick sista året på gymnasiet i Åmål, och tänk, vi skrev brev till varandra! Ett dyrt telefonabonnemang med höga samtalskostnader var inte att tänka på för en gymnasist, och mobiltelefonen skulle låta vänta på sig i trettio år, så det var brev som gällde. Ja, jag fick en härlig nostalgitripp med alla mina brev – skrivna från slutet av sextiotalet och lite mer än trettio år framåt. Efter det avtog brevskrivandet för att till slut upphöra helt.

När källare och vind var dödstädade, var det dags för den årliga vårstädningen och parallellt med den var det böcker som skulle läsas. Efter ”epidemiböckerna” som lockade mig i början av coronautbrottet, började jag botanisera i vårt eget bibliotek, där det finns en hel del att läsa och läsa om: nu Kerstin Ekman och snart PO Enqvist, som jag blev påmind om när han gick bort för ett tag sen. Mina dagliga promenader tar också tid: det är blommor som ska tittas på och fotograferas till min blogg och mina fotoalbum. Och så är det lövsprickningen och koltrasten och gåsfamiljerna och svanen som ligger på ägg i Kroppkärrssjön. Och så måste kattugglan på Gubbholmen såklart få sin dagliga tillsyn.

Ja, det är mycket att stå i, vilket jag känner både tacksamhet och ödmjukhet inför. Att dessutom få uppleva våren när olycksmolnen hopar sig är som balsam för själen; i det här läget finns bara ett nu. Det är det enda vi har. Om framtiden vet vi inget alls – inte ens om den överhuvudtaget finns.