• idag
    29 maj
    19°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    30 maj
    21°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      NO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    31 maj
    23°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      NO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    1 juni
    25°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    2 juni
    24°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

Det vackra i det lilla

Krönikor
PUBLICERAD:
Att få jaga dammråttor och katthår genom lägenheten med dammsugaren kan närmast liknas vid en religiös upplevelse, skriver Tim Sterner.
Foto: Martina Holmberg / TT

Det finns något oerhört terapeutiskt med att städa. Det är en av många karantäninsikter som kommit över mig. Jag skulle nog påstå att jag tidigare underskattat kraften i att röja undan.

Häromdagen rensade jag garderoben och jag kan svära på att luften som uppstod i hyllorna gav mer luft i mina lungor. Man känner sig lättare på något vis.

Ända sedan pandemin blev en pandemi och alla nyhetskanaler blev mörka bifloder till floden Styx så har jag stundtals känt mig lite håglös. Jag är nog inte ensam. Jag har inte ens kunnat uppskatta musik, som alltid varit en viktig energikälla för mig. Men desto starkare katharsis uppstår när man till sist faktiskt återupptäcker kraften i det.

Att få jaga dammråttor och katthår genom lägenheten med dammsugaren samtidigt som de brusreducerande hörlurarna låser ute tankar om viruspartiklar och ersätter dem med Matthew Healys upplyftande stämma. Det kan närmast liknas vid en religiös upplevelse.

Hädanefter lär det väl bli bråk i hushållet om vem som ska dammsuga för att båda vill. Men att få busa med sonen är självfallet också en källa till energi. Ibland känns det dock som att han är en liten vampyr som lever på vår energi. Ju tröttare vi känner oss desto piggare är han. Det kanske bara är inbillning, men jag misstänker att det finns ett samband.

Att få återupptäcka världen i hans ögon är dock den största glädjen i livet. Hur han storögt undersöker allting runt omkring sig och försöker förstå det han ser trots att hjärnan ännu inte är mogen för att hantera all information.

Han vill absolut inte bli buren med ansiktet mot bröstet. Han vill se världen. När vi går på promenader ska han hänga utåtvänd i bärselen. Om jag stannar så ger han omedelbart ifrån sig ett klagande ljud. Han vill vara i rörelse och se vad som väntar runt hörnet.

Det måste vara fruktansvärt frustrerande att vilja göra saker men att bli hindrad av sin egen kropp. Om han hade kunnat så hade han säkert gått själv. Det märks tydligt att han insett att han är en egen individ och med den insikten kommer givetvis också en känsla av att vilja utforska sina förmågor. Även om de hittills inte är så många. Något så enkelt som att ta sig själv på foten blir en livsomvälvande upplevelse.

Att vara förälder under en pandemi är minst sagt ödmjukande. Man lär sig verkligen att se det vackra i det lilla. Man inser vad som verkligen betyder något och lär sig filtrera bort resten genom de brusreducerande lurarna.

Jag har varit rädd för att den rådande krisen och vår restriktiva tillvaro ska påverka oss negativt. Men kanske kommer vi att vara bättre människor efter det här. I stället för att bli asociala kanske vi kommer lära oss att värdesätta våra medmänniskor ännu högre. Vi kanske kommer återupptäcka världen som genom ett barns ögon.