Respekt. Ordet ekar i huvudet på mig varje dag. Visa respekt. Var en medmänniska. Visa att du bryr dig om någon annan än dig själv. Trots att myndigheter och regering försöker att få oss att inse allvaret med covid-19 verkar det som att vissa inte berörs det minsta. För “de är inte oroliga”, för “alla ska ju ändå få det”, eller “ingen ska tala om för mig vad jag får och inte får göra”.
Okej, du kanske inte är orolig för dig själv, men du kanske borde vara det för någon annan du håller kär?
Okej, alla kanske ska få det men för att vi ska kunna rädda livet på så många som möjligt kan inte sjukhusen bli överfulla.
Okej, Sverige är ett fritt land, men det har det inte alltid varit och vår frihet är ett förtroende vi förtjänat för att vi vågat lita på våra myndigheter genom åren. Nu måste vi lita på och lyssna till dem mer än någonsin.
När jag var ute och handlade för ett par veckor sedan var det tydligt att folk stannade hemma och höll avstånd om de tvunget måste ut i butikerna. För bara några dagar sen var det nästan lika mycket folk som vanligt och handlade.
Har vi tröttnat nu undrar jag då? Orkar vi inte längre? Var inte uthålligheten bättre än så här? Rapporter från Stockholm säger att man sitter och trängs på uteserveringar. Studenter tänker strunta i förbuden för deras dag är minsann viktigare än livet självt. Har vi börjat se covid-19 som något vi kan ta lättvindigt på?
I så fall - visa respekt.
Det krävs inte så mycket av oss i Sverige, vi får fortfarande gå ut och handla, vi får vara utomhus hur mycket vi vill, gymmen är öppna, vi kan handla när vi vill och vi får inte böter om vi ses i grupper av fler än fem personer. Vi kan i stort sett fortsätta som vanligt. Det är ett förtroende som sagt. Ska vi förstöra det och kanske bli belagda med böter? Bara för att vi inte orkade hela vägen. Det låter tråkigt, och då kan vi snacka om att bli kontrollerad.
Läser om sjukvårdspersonal som kämpar för varje person som drabbats av covid-19, hur de hjälper dem att överleva, håller patientens hand när den drar sitt sista andetag, hur de riskerar sin egen hälsa, gör allt för att rädda oss. Så går de ut från sin arbetsplats, beger sig hemåt och ser människor trängas på den där uteserveringen och känner att jobbet de precis utfört är ganska ogjort. Och jag förstår dem. De om några måste orka nu och då vill jag göra allt för att de ska ha kraft kvar att ta hand om mig eller någon av mina kära om något allvarligt skulle hända. Men det kommer de inte ha om de själva blir sjuka eller om trycket på intensivvård blir för stort.
Då kommer de tvingas välja vems liv som ska räddas i första hand. Vem har störst chans att överleva?
Så för deras skull, men också för din egen (om det biter bättre) håll ut lite till.