• idag
    29 maj
    20°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    30 maj
    21°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      NO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    31 maj
    23°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      NO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    1 juni
    25°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    2 juni
    24°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

En ny verklighet

Krönikor | Coronaviruset
PUBLICERAD:
Vardagen fortsätter, om än på ett annat sätt, för vissa. Men för riskgrupperna gäller det att hålla sig undan.
Foto: Oliver Berg

Det gick fort. Väldigt fort. Nästan från en dag till en annan. Eller åtminstone från en vecka till en annan. Ena veckan bevistade jag ett styrelsemöte, en vernissage och en gudstjänst. Jag gjorde inköp i livsmedelsbutiker och på apotek. Nästa vecka gjorde jag mina inköp vid tidpunkter med lite folk i butikerna och ytterligare en vecka senare överlät jag med varm hand inköpen till familjemedlemmar. Kulturaktiviteter var inte längre att tänka på och för övrigt ställdes det ena efter det andra in.

Vänners och släktingars resplaner förvandlades först till osäkra kort för att snart skrinläggas, till exempel den där resan till Auschwitz som barnbarnet och hans konfirmandgrupp skulle göra i slutet av mars. Då började vi fundera på om ens konfirmationen skulle bli av. Några dagar senare förstod vi att det i vilket fall som helst inte skulle komma att ske med oss som åhörare. Då hade redan storebror flyttat hem för att bedriva digitala gymnasiestudier på distans hemma. Och efter några dagar tog maken hem sin dator, sitt elpiano och sina pärmar för att bedriva digital distansundervisning från vårt matrum.

Och på något konstigt vis accepterar vi allt; vi har ju inget val, när detta obegripliga coronavirus bara fortsätter sitt erövringståg över hela världen

Det är en märklig tillvaro. Medan jag distanserar och begränsar mig pågår det där andra livet för fullt för de människor som på flera plan befinner sig mitt i livet. Vi som plötsligt har blivit extra sårbara ska skyddas – inte för vår egen skull utan för att inte belasta sjukvården. Det är en grym erfarenhet. Och på något konstigt vis accepterar vi allt; vi har ju inget val, när detta obegripliga coronavirus bara fortsätter sitt erövringståg över hela världen och skördar människors verk, framtid och liv räknat i många tusen. Hur många har vi ännu ingen aning om. Ja, det är ett mystiskt virus som ger symptom i en glidande skala från inget till allt, där döden i värsta fall kan vara slutpunkten. Ingen går säker. Alla drabbas på ena eller andra sättet. Många drabbas hårt. Somliga förlorar allt.

Men för oss som fortfarande lever blir även det här vardag; vi hittar vägar att förhålla oss till en tillvaro, som för bara ett par månader sen hade varit helt otänkbar. Och vi lär oss mycket om oss själva. För mig handlar det mycket om att komma till insikt om hur människor i isolering på grund av ålderdom, sjukdom, inlåsning eller krig kan ha det. Vad gör det med en människa när världen och livet krymper? Vilken tröst kan man finna? Vilka värden blir betydelsefulla? Vad är det vi saknar mest? Vem är det vi längtar mest efter? Och hur vill vi leva våra liv?

Jag hör människor säga att de ser fram emot den dag då allt är som vanligt igen. Med största sannolikhet blir det aldrig mer ”som vanligt” utan vi måste lära oss att leva våra liv på ett helt annat – men inte nödvändigtvis sämre – sätt. En historisk epok är slut och en ny och helt annorlunda tar vid.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.