• idag
    29 maj
    19°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    30 maj
    21°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      NO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    31 maj
    23°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      NO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    1 juni
    25°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    2 juni
    24°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

Samhället är ett korthus som snabbt kan rasa samman

Krönikor
PUBLICERAD:
Tim Sterner och hans familj fick ett omedvetet genrep inför coronaviruset sedan de skrivits ut från neonatalavdelningen.
Foto: Jessica Gow/TT

Det känns som att jag varit i karantän sedan slutet av förra året. När sonen kom till världen på julafton så skrevs vi in på neonatalavdelningen vid Centralsjukhuset där vi blev kvar i tolv dagar.

För att inte RS-virus och andra smittor skulle ta sig in så hade vi ganska rigorösa hygienrutiner. Det fanns en spritstation när man kom in på avdelningen, en i köket och två på rummet. Man skulle inte vistas i korridoren eller köket längre än nödvändigt.

När vi väl skrevs ut och hamnade i hemsjukvårdens händer så råddes vi att inte vistas bland mycket folk förrän i april då hotet om RS-virus var mindre. Man skulle kunna säga att vi omedvetet hade genrep för coronaviruset.

Nu har april anlänt, men i stället för att glädjas åt att RS-säsongen är över så är vi isolerade på grund av ett annat virus.

Det känns väldigt tråkigt, rent av deprimerande, att vi aldrig fick något andrum. Samtidigt är jag också väldigt tacksam för att vår son kom en månad för tidigt och att vi hade de strikta hygienvanorna inprogrammerade i ryggmärgen. Omställningen har förmodligen blivit mindre dramatisk för oss än för genomsnittet.

Men situationen är inte mindre skrämmande för det. Statsministern håller tal till nationen, det byggs fältsjukhus, beställs kylcontainrar, livestreamas begravningar för att ingen kan närvara fysiskt.

Det känns som att vara med i filmen Contagion. Det finns skrämmande likheter. En fladdermus sprider viruset MEV-1 till grisar vars kött sedan serveras på en restaurang i Hong Kong och sedan är bollen i rullning.

Det viruset spreds förvisso snabbare och drabbade såväl lungor som hjärna. Men sättet det spred sig på och arbetet med att bromsa spridningen påminner väldigt mycket om situationen vi ser kring SARS-CoV-2.

Det är ingen tillfällighet att intresset för filmen har ökat i dessa tider. Jag rekommenderar alla att se den. Om inte för underhållning så för att inse vilka försiktighetsåtgärder man bör ha vid ett omfattande virusutbrott.

Även om viruset, och efterföljande sjukdomen COVID-19, är skrämmande i sig så är jag minst lika rädd för de ekonomiska följderna. Det varslas och permitteras både här och där. För ett tag sedan intervjuade jag en företagare som bara några dagar senare fick kasta in handduken. Man inser hur labilt allting är. Samhället är ett stort korthus som kan falla isär när som helst.

Det finns många offer i den här krisen. Utöver de som drabbas av sjukdomen och alla företagare som förlorar fotfästet så fortsätter alla andra kriser i skuggorna. Människor fortsätter svälta, det pågår fortfarande dödsskjutningar, knivdåd, våldtäkter och djurplågeri.

Vi får inte tvåla in våra händer så mycket att vi tappar greppet om vår empati. Det måste finnas en värld kvar efter det här och den kan vi bara bygga tillsammans.