• idag
    5 apr
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    6 apr
    13°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    7 apr
    14°
    • Vind
      6 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • onsdag
    8 apr
    12°
    • Vind
      6 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    9 apr
    11°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm

Katastrofnörd med begränsning

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
I dessa coronatider planerar Gunvor Sand Edwall att läsa Hanne-Vibeke Holsts bok "Som pesten".
Foto: Claudio Bresciani/TT

Hur jag än vrider och vänder på tänkbara ämnen för denna krönika, hamnar jag i coronaviruset; alla tänkbara ämnesidéer leder mig dit. Och ja, det är väl bara att kapitulera, för det är helt enkelt på det viset att vi för närvarande befinner oss mitt i ett händelseförlopp som är historiskt, som kommer att ge avtryck lång tid framöver och som är värt att dokumentera.

Jag är en sån där person som lätt fascineras av katastrofer och tycker att de kan vara ganska uppiggande - i lagom dos, som ett rejält åskväder eller en dramatisk storm, men när det blir skarpt läge, är det inte vare sig spännande eller kul längre. Så var det med värmen och den ihållande torkan 2018, med bränderna, med vattenbristen. Och så är det nu. Jag har länge föreställt mig att jag själv kommer att smittas av detta förfärliga virus, och sannolikheten har väl inte precis minskat med tiden. Jag har också föreställt mig att jag kommer att gå levande ur sjukdomen, men nu är jag inte lika säker längre, då jag stundtals drabbas av tvivel och svartsyn. Var går gränsen för att tillhöra ”äldre”? Och vad vet jag om vilka dolda sjukdomar jag går och bär på och som kan komma att knuffa mig över kanten?

Eftersom jag är en läsande person, som gärna tillbringar en stor del av min vakna tid tillsammans med en bok, påverkas jag inte så mycket av de allt mer tilltagande kraven på isolering. Redan för ett par veckor sen kom jag på att jag (katastrofnörden i mig?) ville återuppleva en av förra årets stora läsupplevelser, nämligen ”Som pesten” av Hanne Vibeke Holst – en roman som bland annat handlar om myndigheters handlingsförlamning och läkemedelsföretagens girighet vid ett stort influensautbrott. Men innan jag hann påbörja omläsningen, såg jag i en tidning att Albert Camus roman ”Pesten” var slutsåld i Frankrike och blev då sugen på att läsa om den. Visst hade jag den? Jodå, där stod den i en av våra pockethyllor – i ett sorgligt och sönderläst skick. Jag måste ha läst den flera gånger, men det var länge sen, troligen i mitten av sextiotalet. Nu tog jag mig an den och tyckte till en början att den var lite tråkig med ett språk som gav mig motstånd. Men snart greps jag av beskrivningarna av vad sjukdom, karantän och massdöd kan göra med oss människor och faktiskt få oss att gå utanför vår egen bekvämlighetszon och utföra hjältedåd. Precis det som vi ser nu – varje dag - med alla de som på ett imponerande sätt strävar efter att minimera eländet så gott det går.

Själv är jag nu redo för den andra boken: ”Som pesten”, som jag ser fram emot att läsa ur ett nytt men skrämmande aktuellt perspektiv. Och när jag har läst ut den, en tegelsten på åttahundra sidor, tror jag bestämt att det är sommar och dags för en garanterat tillåten segeltur! Och en annan sorts litteratur!

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.