Oron vid EU:s gräns mot Turkiet fortsätter. Förra lördagen meddelade Turkiets president Recep Tayyip Erdogan att han öppnar gränsen för flyktingar och migranter vilka nu kan försöka ta sig över till Grekland.
I skrivande stund har endast ett fåtal personer lyckats ta sig över och det förblir oklart om en större genombrytning kommer ske. Men det står utom tvivel att Grekland är fast beslutet att inte låta någon passera gränsen utan de resehandlingar som krävs.
Lika beslutsam tycks Turkiets president Erdogan vara – flyktingarna får gärna lämna Turkiet för EU. Det här är ett helt nytt drag från Ankara. Sedan 2016 har EU ett avtal med Turkiet som slår fast att landet får miljardbistånd mot att de håller kvar de flyktingar och asylsökande som sökt sig dit. Erdogan tog pengarna men har senare meddelat att EU inte lever upp till sin del av avtalet och beslöt därför att öppna gränsen. Det dröjde inte många timmar förrän tårgasen tätnade och sammandrabbningar skedde mellan grekisk gränspolis och ömsom hoppfulla som desperata flyende.
Gränskrisen mellan Grekland och Turkiet har sitt huvudsakliga ursprung från en helt annan kontext. Vi får vända blicken mot kriget i Syrien. Det humanitära läget i nordvästra Syrien är katastrofalt och har tvingat hundratusentals civila på flykt. Turkiet är en aktiv part i områdets militära operationer men utan att besvära sig med några större samvetskval. De hundratusentals civila som flytt får EU nu ta hand om, menar Erdogan.
Migrationsfrågor gör en del svenska politiker ängsliga. De sista fem åren har svensk inrikespolitik präglats av ett allt råare debattklimat. Humanitära aspekter viftas bort. Det talas om ”volymer” istället för individer. Gränskontroller har återuppstått i Norden och unga asylsökande tvingas genomgå åldersbedömningar som saknar vetenskaplig evidens. Asylrätten är under ständig attack genom en politiskt sanktionerad myndighetsutövning som rimmar illa med tankegångarna i Deklarationen om de mänskliga rättigheterna som antogs av FN 1948.
Men hälsningen som skulle eka in i vår tid från krigets överlevare tycks inte nå vare sig socialdemokrater eller moderater.
Aldrig igen, har det sagts. Aldrig igen ska utmärglade civila fly längs Europas vägar. FN-deklarationen skulle skydda framtida generationer mot kollektiv minnesförlust kring de övergrepp som andra världskriget förde med sig. Artikel 14, om rätten att få sina asylskäl prövade, har ansetts helig. Men hälsningen som skulle eka in i vår tid från krigets överlevare tycks inte nå vare sig socialdemokrater eller moderater. Där pågår en tragikomisk dragkamp om vem som kan agera mest publikflörtande i den unkna tidsanda som präglar vår samtid.
En av de mer ledande populisterna är moderatledaren Ulf Kristersson som lät publicera en bild av sig själv iförd gröna jaktkläder och armarna i kors. Under hans stenansikte återges texten: ”Stärk gränsen! Flyktingkrisen 2015 får aldrig upprepas. Sverige måste stödja Greklands arbete med att skydda EU:s yttre gräns.”
Några timmar tidigare hade en ung asylsökande redan skjutits till döds av grekisk militär. Den skjutne var Mohammad Al-Arab och kom från Aleppo i Syrien. Han blev 22 år gammal.