• idag
    29 maj
    20°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    30 maj
    21°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      NO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    31 maj
    23°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      NO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    1 juni
    25°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    2 juni
    24°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

Från vevtelefon till smartphone

Krönikor
PUBLICERAD:
Astrid Lindgren och hennes systrar brukade, när de hade uppnått en viss ålder, inleda sina telefonsamtal med att säga ”döden, döden, döden” för att liksom ha klarat av den detaljen.
Foto: Bjørn Larsson Ask

Astrid Lindgren och hennes systrar brukade, när de hade uppnått en viss ålder, inleda sina telefonsamtal med att säga ”döden, döden, döden” för att liksom ha klarat av den detaljen - om man nu kan se döden som en detalj. Min syster och jag har inte riktigt kommit dit än, och det beror inte på att vi inte pratar om döden – nej, snarare tvärtom, vi uppehåller oss både gärna och länge vid detta samtalsämne, för på något sätt är det nästan det allra intressantaste just nu för de åldrande kvinnor som vi är. Faktiskt rätt gamla, om vi ska tala klarspråk. Men vi vill inte ha samtalet om döden avklarat utan ältar det ganska rejält – framlänges och baklänges och så ett varv till för att sen släppa det. En stund.

Men inte är du väl så särskilt gammal, kanske någon tycker, och det kan jag väl hålla med om, om man tycker att sjuttio är synonymt med ungdom. Men när jag börjar berätta om min barndom, kan nog vem som helst inse att jag är född i en avlägsen urtid. Att det exempelvis inte fanns mobiltelefoner när jag var barn – det är inte så svårt att förstå; sådana hade inte mina barn heller, men att telefonen i mitt barndomshem inte hade några knappar, inte ens en nummerskiva att snurra utan var försedd med en vev - det låter ju helt antikt. När jag skulle ringa ett samtal, vevade jag ett varv, lyfte på luren och väntade tills en telefonist svarade: ”Åsensbruuk” varvid jag begärde det nummer jag önskade (antingen två- eller tresiffrigt) och blev kopplad till rätt abonnent. Varje telefon var helt enkelt ansluten till en telefonväxel, och när man tog emot ett samtal ringde det en gång - om det inte var riks, för då kom det två signaler. Riks var alltså samtal från andra telefonstationer i landet, och de var dyrare än lokalsamtalen. Om jag dessutom talar om att det inte var alla som ens hade telefon i sitt hem och inte heller vare sig rinnande vatten eller vattentoalett utan att man fick hämta sitt vatten i en pump på gården och vid behov uppsöka utedasset, så inser man ju att min barndom utspelade sig för väldigt, väldigt länge sen.

Något som också är lite spännande att fundera på är hur teknikutvecklingen har förändrat skolan. Under mina trettiosex år som lärare brukade jag då och då visa några filmer om andra världskriget – samma filmer varje gång men med hjälp av varierande teknik. På åttiotalet handlade det om sextonmillimetersfilm visad med hjälp av en filmprojektor. Efter hand byttes filmrullarna ut mot VHS-kassetter och videobandspelare, som efter ytterligare ett antal år senare ersattes av DVD, och de sista åren handlade det om strömningsfilm. Samma filmer men olika teknik. Och rasande fort gick det – i synnerhet de sista femton åren!

Så - här är mitt liv: från vevtelefon till smartphone. Får jag uppleva nästa steg? Döden, döden…