”Vi såg det inte komma”

”Vi såg det inte komma” var ett uttalande som upprepades i Stefan Löfvens katastrofala intervju i SVT:s Agenda i november 2019. Detta trots att stora delar av svenska folket och polisen såg det komma för flera år sedan.

För sju år sedan skrev socialnämnden i Rinkeby en larmrapport om att gränsen hade nåtts för att fånga upp barn på drift.

”Dagens våld och skjutningar är ett resultat av att ingenting gjordes” säger Tomas Beer, mångårig fritidsledare och lärare i Rinkeby till SVD.

På nytt firar den rödgröna regeringens aningslöshet nya triumfer. I Stockholms förorter eskalerar våldet. Ett 50-tal kriminella nätverk härjar i Stockholm. Totalt rör det sig om 1 500 personer, där 25-30 personer står för det drivande våldskapitalet. Den lilla forskning som finns gör jämförelser med krigszoner. Antalet skjutningar ökar, rekrytering till kriminalitet går allt längre ner i åldrarna, unga klarar inte skolan, hedersvåld kringskär friheter, en mentalitet där man inte bryr sig om liv, varken andras eller sitt eget växer fram. Situationen i förorterna är mycket allvarlig. Ställd inför fysisk brutalitet och destruktiva ideal vet statsministern inte vart han ska ta vägen. Handfallenheten förlamar honom och hans rådgivare vet inte vilka beslut som behöver fattas, när det tidigare överblickbara inte längre låter sig hanteras.

Stefan Löfven är en politiker av det slag som anpassar verkligheten efter den av partiet fastslagna världsbilden. Men man behöver inte vara raketforskare för att förstå att en alltför stor migration kopplat till en inte fungerande integration och en därav följande segregation föder social oro, ökande kriminalitet med fenomen som gängkriminalitet, skjutningar och sprängningar. Förr reste experter hit för att lära sig av den svenska modellen. Idag kommer de för att studera sprängningar och misslyckad integration. Verkligheten har nu kommit ikapp Vänsterns, Centerns och Miljöpartiets migrationsförespråkare och godhetsapostlar.

Vi har gått från att vara en nation med en relativt homogen befolkning till att bli en multikulturell nation med en femtedel av medborgarna bestående av första och andra generationens invandrare. Invandringen har i stort varit och är en stor tillgång för Sverige men har nu kommit att börja ifrågasättas av stora delar av befolkningen, vilket inte minst kommer till uttryck i Sverigedemokraternas ökande opinionssiffror. Allt oftare hörs varningar för att kittet i samhället i form av tilliten till samhällskontraktet håller på att spricka. Sådana tecken bör tas på största allvar, inte minst i en tid då det demokratiska trycket sätter press på välfärdssystemen och samhällskontraktet framstår som svajigt. Det talar för att statusen för medborgarskapet måste höjas så att alla nya svenskar verkligen betraktas som svenskar och en självklar del av gemenskapen.

Men nu gäller det att sätta alla klutar till för att vända utvecklingen och få den stora invandringen till att bli den resurs den egentligen är för nationen och till något positivt för den enskilde nyanlände. Då måste vi också vara tydliga. Alla insatser för att förbättra och utveckla integrationen i det svenska samhället måste intensifieras. Det gäller också åtgärder för att bryta upp och minska segregationen i förorterna. Allt som görs för att bryta ner förekomsten av parallellsamhällen och klansamhällen måste till.

Hur utbrett klansamhällen är i Sverige behövs det mera forskning kring enligt både polisen och Försvarshögskolan. Punktmarkering av gängkriminella enligt en metod polisen tillämpar i Göteborg måste till. Vidare kan Sverige under de kommande åren inte ta emot lika många flyktingar som vi gjort de senaste decennierna, om vi ska kunna behålla välfärdssamhället på den nivå vi vill ha. Vågskålen där resursbristen i kommunerna ligger väger över den vågskål där invandringens fördelar finns, som oppositionsrådet i Örebroregionen, Anna Ågerfalk, skriver i magasinet Nu.