Kåseri: Delikatesser

Krönikor
PUBLICERAD:
Foto: Kaj Martelius
Frampå hösten 1988 flyttade Gunillas sambo till Australien för att undervattenfotografera ute på Stora barriärrevet.

Han hette Göran, och deras relation övergick i ett alltmer förtunnat fjärrboförhållande. Gunilla var först med att göra slut, sedan kastade hon sig huvudstupa ut i ett självförverkligande uteliv på Stockholms inneställen. Något som inte hindrade henne från att på lediga stunder göra stor karriär som stylist för musikvideor. Därutöver hann hon med att avverka en och annan slit- och slängbo innan hon en dag träffade vad hon felbedömde som ”mannen i sitt liv”. Han hette Allan och var importör av exotiska livsmedel.

Allan var också en av dessa mysiga hemmaherrar med matlagning som hobby och exklusiva delikatesser som specialitet.

Vi avlyssnar ett typiskt replikskifte över matbordet.

– Allan darling, vad är de här knapriga små sakerna i sötsur sås för någonting?

– Det är friterade lärktungor, älskling… Vart går du?

– Till sängs, darling. Glömde nämna att jag inte mår riktigt på topp. Bäst låta magen vila. Men tack för allt ditt besvär.

En annan dag ringde Gunilla från en musikvideostudio.

– Darling, jag är sjukt försenad, vad för överraskningar bjuder du på i dag?

– Som varmrätt hade jag tänkt mig lågtempad komage med semitorkade cocktailtomater och aprikosemulsion. Men vi inleder med en soppa, jag hade tänkt mig tomatsoppa med rostade termiter på vitt bröd.

– Låter hemskt spännande, darling. Men vad säger du om att äta ute som omväxling?

Någon vecka senare uppsnappar vi följande repliker.

– Hej Gunilla. Du har väl inte glömt att vi äter middag hos mej idag!?

– O nej. Vad får vi?

– Vi börjar med baconlindad kramsfågel med pinjenötssmör och nobisdressing. Sen har jag nöjet bjuda damen på äkta sköldpaddssoppa. Visste du för resten hur sagolikt förtänksamt naturen har inrättat det med soppsköldpaddorna? En gång om året samlas massor av dem på vissa tropiska sandstränder och kravlar upp med goda föresatsen att lägga sina ägg. Medan den sysslar med dessa bestyr kan den bekvämt infångas, befrias från skalet och anrättas till lycka för alla oss som uppskattar den kungligaste av all världens soppor: sköldpaddssoppa med curry och grädde, bland kännare kallad ”Lady Curzon”. Som efterrätt hade jag tänkt mig en färskosttumlad citronmousse med smultronswirl och struvor.

– Darling! Jag får bestämt nöja mig med en lättöl och en skinkmacka till middag. SIF-klubben har möte om en halvtimme.

– Vet du vad, Gunilla, sa Allan, ibland kan jag få för mig att du inte riktigt uppskattar min matlagningskonst!

– Det kan ligga något i vad du säger, darling. Grodlår, vitlöksmarinerade sniglar och knaperstekta vandringsgräshoppor i all ära, men kan du tänka dej: innerst inne suktar min barbariska värmländska själ efter pölsa med rödbetor och stekt mandelpotatis. Och bovetepannkakor med krösamos som efterrätt. I fråga om mat är jag nog hopplöst konservativ.

Gunilla och Allan löste knuten genom att gå skilda vägar, men de förblev vänner. Sin ”skilsmässodag” brukar de fortfarande fira genom att äta middag på tu man hand på krogen Diana i Gamla stan.

Gunilla håller sig till husmanskosten, Allan brukar välja ur à la carte-listan.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.