• idag
    24 okt
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.8 mm
  • söndag
    25 okt
    12°
    • Vind
      9 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.1 mm
  • måndag
    26 okt
    11°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      2.1 mm
  • tisdag
    27 okt
    10°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • onsdag
    28 okt
    10°
    • Vind
      5 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

Utan dåligt samvete

Krönikor
PUBLICERAD:
Få Karlstadsbor är nog så lyckliga över den snöfattiga vintern som KT:s krönikör Gunvor Sand Edwall. Det här är en sinnesbild som verkligen inte tilltalar henne.
Foto: Peter Bäcker

Solen skiner, himlen är lika blå som älvens fria vatten och fåglarna kvittrar. Marken mjuknar där tjälen släpper, och inne i en villaträdgård ser jag blommande vintergäck. I januari! Och jag njuter av markkontakten, av det levande vattnet, av att slippa lager på lager med kläder. Ljuset är ett annat än för ett par veckor sedan – milt och löftesrikt – och det är faktiskt svårt att gå in; jag vill vara ute så länge det är ljust, fram till halv fem ungefär.

Det finns två plagg som jag hatar lika mycket som jag hatar vintern: mössa och långkalsonger. Jag klär inte i mössa, så enkelt är det. Mitt ansikte är för runt, och när jag drar ner mössan över öronen ser jag ut som en byfåne. Dessutom elektrifierar denna persedel mitt hår med följden att det börjar klia i hårbotten och ansikte. Och långkalsonger hakar fast i långbyxorna på ett ytterst obekvämt vis – till och med de lite ”halare”, blankare i sidentrikå. Nej, usch och fy för dessa plagg! Men denna vinter har genom sina nådiga temperaturer gett mig möjlighet att slippa både mössa och långkalsingar, vilket verkligen är ett klart plus. Och om vinden blir för kall fäller jag bara upp jackans kapuschong.

Ja, jag vet att milda vintrar kan vara en effekt av klimatförändringar, men jag kan ändå inte förmå mig att tycka om vare sig snö, kyla eller mörker. Troligen fick jag nog i min ungdom under de där fyra åren i realskolan. Jag hade två kilometer till järnvägsstationen, och oftast cyklade jag, men när den nyfallna snön låg halvmetervis på oplogade vägar, fick jag gå – första kilometern i mörker utan gatubelysning. Tåget gick tio över sju, och jag kan försäkra dig att mina tidiga vinterpromenader varken var kul, härliga eller på något vis vackra utan enbart plågsamma. Kalla. Mörka. Helt vidriga. På seneftermiddagen var det samma visa, men då kunde det vara plogat. Om man hade tur. Och ja, allt detta satte sina spår- med livslång avsky för vintern som följd.

Som småbarnsmamma försökte jag då och då intala mig själv att vinter och vinterlek utomhus var något jag skulle bjuda mina barn på, men det var hela tiden något i detta som skavde, och när jag äntligen vågade komma ut som den vinterhatare jag var och fortfarande är, var det som att vinterhelvetet blev lite lättare att uthärda. Nej, inte lätt – men lättare än när jag hycklade och låtsades tycka om det.

När januari blir som en normal marsmånad, kan jag inte låtsas att jag saknar snö och kyla – oavsett om den är ett resultat av global uppvärmning eller av den positiva nordatlantiska oscillationen som sveper in sjok efter sjok av mildluft från sydväst. Någon klimatförnekare är jag inte, men jag hoppas ändå på den senare förklaringen, för jag vill så gärna njuta av denna beskedliga vinter. Utan att känna att jag inte borde. Utan dåligt samvete.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.