• idag
    3 juni
    19°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    4 juni
    18°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    5 juni
    14°
    • Vind
      6 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    6 juni
    15°
    • Vind
      5 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    7 juni
    15°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm

Kåseri: Den tionde

Krönikor
PUBLICERAD:
Foto: Kaj Marterilus
I egenskap av volontär på Värmlandsposten stod jag en dag utanför ett ålderdomligt trähus i Kil.

Stod med handen på grindhaspen, aningen osäker på huruvida jag befann mig på rätt adress? Men en blick mot namnet på brevlådan gav lugnande besked.

Jag begrundade mitt uppdrag, som bestod i att göra en intervju med mrs Doris Larbo, född Larsson och större delen av sitt liv verksam i Hollywood, nu på sin ålders höst hemkommen för gott till Kil och just i beredskap att fylla sina 80.

Jag gick fram till huset med den solbelysta verandan. Ur en korgstol på verandan kom ett hest skrockande.

– Men kom så fram och hälsa, unge man, och stå inte där och skräpa for heavens sake!

Jag tog de sista stegen till verandan medan jag plockade upp pennan och anteckningsblocket ur portföljen. Om två timmar avgick bussen mot Karlstad, innan dess gällde det att locka ur den gamla aktrisen något läsvärt för tidningens lördagsbilaga.

– Hur känns det att komma hem? frågade jag och försökte minnas om jag någonsin sett denna Doris Larbo i någon aldrig så obetydlig filmroll. Men icke så, ändå sprang jag ofta på bio på den tiden.

– Fine, just fine, darling, kraxade mrs Larbo som ägde fyra bokstäver men i övrigt ingenting gemensamt med vår superstjärna Greta Garbo. Kvinnan på verandan bjöd mig sitta ner och slog grönt te åt oss i varsin keramikkopp på bordet. Sedan tände hon en Chesterfield och fortsatte.

– Unge man, sa hon, se inte så worried ut. Du vill gärna fråga mej om min karriär in Hollywood, inte sant? Well, let me tell you, så du får din ’story’ och gör ett språng framåt i karriären. Det vore i så fall mer än vad jag lyckades med i mitt yrke over there. OK, it all started pretty lovande, jag fick roller och some good publicity. Men så gjorde jag mitt livs misstag, you know.

Mrs Larbo släppte från sig en del rök och fortsatte.

– You see, jag erbjöds ställa upp i en reklamfilm för Lux toalettvål. Du minns kanske företagets slogan på femtiotalet: ’nio av tio Hollywoodstjärnor använder Lux toalettvål’. Men jag nekade. Jag var den tionde, förklarade jag för pressen. Hon som inte använde Lux! Yes mister. Jag såg mig som en motståndskvinna i en värld av kommers och reklamstyrd likriktning. Sen flög det i mej att jag skulle skoja lite. Kanske rent av inhösta some extra publicity, you know. Så jag sa till pressfolket att, no mister, jag tvättar mej i åsnemjölk, aldrig annat än donkeymilk. Som hon drottning Kleopatra back in Rom, you know, sa jag... Resten är en tragedi. På pin kiv berättade en reklamsnubbe alltsammans för skvallerskribenten Hedda Hopper, som gjorde lungmos av mej. Att inte använda Lux var subversivt, oamerikanskt, vanvård. Efter den utskåpningen var jag slut som aktris, you know. Finished. That my friend, is the story of my life back in Hollywood... Hallo Bruno, come and sit down.

En brunbränd man i cowboyhatt och glänsande vita ridstövlar släntrade ut på verandan. Doris presenterade.

– My present husband, Bruno Holm, pursvensk liksom jag. Bruno bodde granne med mej i Hollywood, och nog lyckades du bra mycket bättre än jag over there, did you not, darling? Bruno skrattade ihop till villa med swimmingpool och två asdyra bilar. Black houskeeper. Everything…

– ’Skrattade’ ? sa jag oförstående men med korn på ytterligare ett USA–öde. Bruno tog själv hand om sin story:

– Well. Har du nånsin sett en amerikansk show utan dessa väldrillade skrattsalvor mellan replikerna? Mediapsykologerna påstår att i valet mellan en underhållning med eller utan stödskrattning föredrar publiken den förra. ’Hur ska vi annars veta när det är roligt’, resonerar en del. ’Det liksom smittar av sej’, säger andra. I myself tillhörde en av filmstadens bäst betalda skrattensembler. Lyhört följde vi upp aktörernas repliker med just den rätta dosen glädjeyttringar, anförda av vår master som angav längd och volym för varje skrattinsats, ungefär som en dirigent. En del studios körde med inspelat skratt som dom mixade in efter replikupptagningen. Andra föredrog live-colaughers som oss. Det kunde bli dryga arbetspass. Efter att flabbat sej igenom kanske fem avsnitt i svit av komediserien Lödder fick man rusa snett över gatan till nästa studio för en omgång av Lucy Show. I tell you, innan solen gick ner var man totalt utskrattad...

– Kan jag livligt föreställa mej, inflikade jag frustande.

– På kvällen hade jag mina extraknäck, fortsatte Bruno. Antag att Jack Nicholson vill fixa ett litet party för några hundratal av sina närmaste vänner. Då krävs det att någon minglar runt och garvar upp feststämningen innan cocktailarna hunnit göra verkan. En av uppgifterna blir att belöna även de enklaste vitsar med ett rungande gapskratt och se till att detta sprider sig.

– All den här verksamheten fick enorma proportioner framöver. Teatrarna på Broadway har fortfarande fasta skrattensembler som blandar sej med publiken på parketten. Finns knappt en underhållare som vågar turnera utan ett gäng betalda skrattproffs i salongen. Som en del av ståuppkomikerna hos oss gör i dag!

– Låter trots allt som en rätt prövande födkrok, vågade jag invända.

– Sure, sa Bruno frankt. Kronisk värk i ansiktsmuskulaturen är en ofrånkomlig yrkesskada. Man blir en fucking tråkmåns i det privata. Än i dag tål jag inte skämt, men thank God saknar Doris fullständigt sinne för humor, do you not, honey?

Bruno lade ömt sin arm kring axeln på Doris, som tände en ny Chesterfield.

Husets katt följde mig en stund senare artigt till grinden.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.